NHL 2017/2018

Då var det dags igen, NHL börjar. Först ut inatt är Winnipeg-Toronto och Pittsburgh-St Louis. Och ja, Jagr är med!

Winnipeg


Toronto


Pittsburgh - tar faktiskt tredje raka enligt mig. New York Islanders vann fyra raka Stanley Cup-titlar mellan 1980 och 1983.
Sedan dess har inget NHL-lag vunnit mer än två på rad.


St Louis


Gunnar Nordström på Expressen är pålitlig när det gäller NHL.
http://bloggar.expressen.se/nordstrom/

Intressant reportage om Tampa av DN. Tampa har bl.a. värvat Chris Kunitz från Pittsburgh inför den här säsongen.
- Han blir nyttig för vårt lag. En ledare och duktig hockeyspelare som kan spela alla typer av situationer. Han är lite småful och grisig i sitt spel. Men han har ju också skärpan i avslut och passningar som kanske inte andra av våra grovjobbare har, säger Anton Strålman, ärligt om sin nya lagkamrat.

I Tampa lyfts som väntat Steven ”Stammer” Stamkos och Nikita Kutjerov fram men även backtalangen 19-årige Michal Sergatjev och Alexander Volkov, som är i AHL-laget Syracuse, får följande beskrivning.

”Lägg namnet Alexander Volkov på minnet, för han lär dyka upp också i NHL. En aggressiv ryss som spelar nästan mer kanadensiskt framför mål än kanadensarna själva”.

Inatt är det Tampa mot Washington. Alexander Ovetjkin har gjort sju mål på de två första matcherna. Ingen spelare har gjort hattrick i de två första matcherna på säsongen sedan NHL:s första år 1917. Ovetjkin sköt 16 mål i fem mot fem förra säsongen. Nu har han redan gjort sex. Med 80 matcher kvar och i kväll måndag kommer han till Tampa. På 14 skott mot mål har han satt sju av dem. Det ska också läggas till att Jevgenij Kuznetsov assisterat Ovetjkin vid alla sju målen.

Jag tror man är uppe i natt

Jaros uppkallad för nattens match, vore roligt om han fick några minuter i ett skadedrabbat Sens.

13 byten, 6 minuter speltid på Jaros

Jaros såg stabil ut i sin första NHL-match,  störde bl.a. hetsporren Dorsett i Canucks

Anders Nilsson fick hålla nollan i natt då canucks besegrade senators, kul

Bamsefar skrev:Anders Nilsson fick hålla nollan i natt då canucks besegrade senators, kul

Riktigt kul! Är ledig idag så fick möjlighet att se matchen. Grizzly fick beröm hela tiden.

Delar med mig av en artikel från DN. En personlig favorit just nu är annars Derek Dorsett i Canucks som med ökad speltid visar att hans spelstil regerar.



1 Stamkov-line

Nikita Kutjerov, Steven Stamkos och Vladislav Namestnikov, Tampas förstakedja är NHL:s bästa så här långt och har därför också fått ett eget namn. Stamkos leder NHL:s poängliga med tre mål och 16 assist före Kutjerov med 10+6. Namestnikov kompletterar med 3+7. Totalt har världens just nu bästa kedja gjort 44 poäng i höst. Stamkos med tolv poäng de senaste elva dagarna säger själv ändå att han inte känner sig helt hundra efter knäskadan. Frågan är hur bra han blir då?

2 Adrian Kempe

Innan mötet med Montreal i onsdags hade Adrian Kempe gjort två mål och fyra assist på 30 NHL-matcher. Då klippte han till med ett hattrick och ytterligare en assist på en period. Los Angeles vann med 5–1.

3 McDavids passning

Efter den tunga starten för Edmonton lyckades laget vinna med 2–1 mot Chicago i förlängningen. Men det är framspelningen till 1–1 alla pratar. Connor McDavid undviker första attacken från backen Duncan Keith. Han snurrar sedan runt, för att backa in mot Keith, snurra runt honom och servera pucken till Patrick Maroon, som gör mål på Anton Forsberg. Ett ögonblick av oändlig briljans.

4 Bergerons comeback

I drygt tio år har han varit en av de bästa spelarna i NHL, men Patrice Bergeron är en lågprofilspelare. Så oerhört nyttig för sitt Boston och självskriven när Kanada får ha sina bästa spelare i landslaget. När han i onsdags spelade sin första match för säsongen gjorde han ett mål och assisterade till tre mot Vancouver i sin 900:e match.

5 Karlssons comeback

Erik Karlssons återkomst till NHL var inte heller så dålig. Sex poäng efter sina tre första matcher. Alla assist och en niondeplats i svenskarnas poängliga. Hur många veckor tar det innan han leder den?

6 William i NHL:s bästa lag

William Karlsson avgjorde i förlängningen när Vegas Golden Knights slog St. Louis i lördags. Det var Golden Knights sjätte seger på sju matcher. Så bra har aldrig ett nytt lag, inte ens originallagen, inlett spelet i NHL.

7 Sjunde spelaren

Utanför souvenirbutiken i Nashvilles hemmaarena hänger en gigantisk flagga med nummer 7. Den symboliserar hur viktig publiken, ”den sjunde spelaren”, är för laget. I ramen runt sjuan finns alla namn på de som köpt säsongsbiljett.

8 Dansk gjorde svenskdebut

I samma match fick Oscar Dansk hoppa in i målet och begå sin NHL-debut när Golden Knights andremålvakt Malcolm Subban skadade sig. Dansk kom in, släppte sitt livs första NHL-skott, men räddade de tio som följde och segern.

9 Massor med skott – få mål

Montreal och Edmonton gör något fundamentalt fel. Lagen är etta och tvåa vad gäller skottförsök/match. Men de är 30:e och 31:a lag vad gäller mål/match. Uppenbarligen skjuter de från för långt håll. Toronto, New Jersey och Tampa skjuter mest från slottet, området rakt framför mål. De lagen är också etta, fyra och tvåa vad gäller mål/match. Något som också visar var målen görs.

10 FBI-agent Ovetjkin

I onsdags hade Washington teambuilding på FBI-akademin i Quantico, Virginia. Alexander Ovetjkin och Jevgenij Kuznetsov fick testa att slå in dörrar, Nicklas Bäckström och André Burakovsky ägnade sig åt närstrid och coach Barry Trotz agerade kidnappare när gisslan skulle fritas.

Anders Nilsson fick hålla sin andra nolla i natt då canucks bortabesegrade wild med 1-0. Räddade 29 skott.

"I felt good tonight, but tonight was a huge team victory," Nilsson said. "I think the guys in front of me, they probably blocked more shots than I made saves tonight, so it was real easy to play goal tonight, and it was fun to see the guys in front of you, how much they battled, how many shots they blocked. So, yeah, huge team victory and important two points for us."

Canucks coach Travis Green on Anders Nilsson:

"He either pitches a shutout or gets out of there in 10 minutes. I'm happy for him. He played a great game in Ottawa, and even though we pulled him in the Boston [Bruins game, a 6-3 loss Thursday], I didn't think he had a lot of chance on any of those goals. You always wonder where a guy's psyche is at when he goes back in net, but obviously I didn't have to worry."

Jokerman skrev:Anders Nilsson fick hålla sin andra nolla i natt då canucks bortabesegrade wild med 1-0. Räddade 29 skott.

"I felt good tonight, but tonight was a huge team victory," Nilsson said. "I think the guys in front of me, they probably blocked more shots than I made saves tonight, so it was real easy to play goal tonight, and it was fun to see the guys in front of you, how much they battled, how many shots they blocked. So, yeah, huge team victory and important two points for us."

Canucks coach Travis Green on Anders Nilsson:

"He either pitches a shutout or gets out of there in 10 minutes. I'm happy for him. He played a great game in Ottawa, and even though we pulled him in the Boston [Bruins game, a 6-3 loss Thursday], I didn't think he had a lot of chance on any of those goals. You always wonder where a guy's psyche is at when he goes back in net, but obviously I didn't have to worry."

Han har flest hållna nollor i hela NHL just nu, ingen annan har gjort två. Och det på ynka tre starter! Å andra sidan fick han ju gå ut efter 4 mål efter halva första mot Boston. Det går upp och ner...
Ligger även 4 i NHL i både SVS% och GAA. Vancouver har f.ö. startat säsongen förvånansvärt bra, jag tror ingen hade väntat sig detta. Mycket av det är målisarnas förtjänst då både Anders och Markan startat riktigt bra.

Men det är en lång säsong så man ska inte ropa hej än, och ska man vara ärliga så skulle de nästan behöva få ett förstaval i draften i år eller nästa år för att kunna bygga något riktigt bra efter att Sedinarna lägger av, så det är många fans som hoppas på en tanksäsong hellre än en halvbra som nog är deras maximala potential.

För övrigt ligger Walle tvåa i AHL:S poängliga. Startat bra även där alltså.

Canucks, med Nilsson i målet, ser oförskämt bra ut, deras 1:a period mot capitals där man tog en 3-0 ledning, är "top shelf". Sedinarna var faktiskt ganska osynliga under matchen och ändå vinner man med 6-2 mot en klubb som går för bucklan.

Wow säger jag bara.

Nej, canucks ska inte vara så här bra egentligen och capitals ska inte vara så här dåliga men canucks var jävligt bra!

Canucks hade tempo i passningspel, fart i skridskoåkning och använde kropparna på rätt sätt i zonerna och gjorde det jävligt jobbigt för capitals. Stabilt backspel från Erik Gudbranson , Michael Del Zotto, Ben Hutton, Chris Tanev, Derrick Pouliot och Alex Biega kryddat med duktiga forwards som bl.a. Mikael Granlund, Bo Horvat, Sven Baertschi, Brandon Sutter, Jake Virtanen, Thomas Vanek och Derek Dorsett (5 mål på fem matcher i rad nu).

Roligt för Lasse Lindgren som arbetar som canucks chefsscout. Han är sedan flera år en s.k. pro scout (det finns amatörscouter också) och håller koll på alla draftade spelare, inte bara canucks draftade alltså.

Med anledning av canucks - här är en intervju med Lasse Lindgren från lokaltidningen extra 26 oktober 2017.

Spelförståelse, skridskoåkning och viljan att vinna. Lägg därtill att ha ett eget driv att träna. Det är nycklarna för att nå världens bästa liga - NHL.

Lars Lindgren har sex NHL-säsonger, ett VM silver med Tre Kronor och fyra säsonger som lagkapten i Luleå Hockey i bagaget.



Nu är han sedan tio år tillbaka Vancouver canucks ögon i Europa som pro-scout.

- Det är a och o att vilja träna. Har du inte det tar du dig aldrig fram. En del kopplar på det lite senare än andra och då kommer oftast utvecklingen, säger Lindgren under lördagsmatchen mellan Luleå och Växjö (2-0).

Det finns två typer av NHL-scouter - amatör och pro. Lars Lindgren är det senare och håller koll på utvecklingskurvan efter att en talang har blivit draftad.  

- Det är ett heltidsjobb.. Jag ska inte bara ha koll på våra egna utan alla draftade spelare i världen. Efter en match gör jag en rapport samma kväll eller nästa dag i ett program vi jobbar med. Dels har vi en bedömning med siffror men även kommentarer om spelarna. Exempelvis om det är en spelare som varit draftad ochh jag sett i 1-2 år skriver jag förändringar.

- Idag (läs lördag) kikar jag på Elias Pettersson som är vårt draftval i Växjö. Jag pratar med honom sedan efter matchen. Men jag ska även ha koll på andra lags trejdval. Skillnaden är att amatörscouterna har koll på vad som ska draftas, jag följer framförallt de draftade spelarna.

Vad kan en rapport till Vancouver innehålla?
- Exempelvis om en spelare förbättrat sin fysik och därigenom blivit bättre skridskoåkare eller om han förbättrat i sitt hockeykunnande. Vissa exploderar medan andra står och stampar.

Men det finns en chans att lyckas även om du inte spelar tv-pucken eller blivit draftad av ett NHL-lag.

- Jag har även "late bloomers". Spelare som blivit för gamla för att bli draftade (draftåldern är 18-20 år). I år tog vi Philip Holm (25 år) från Växjö. Det kommer några stycken sådana och backar är bristvara över hela världen.

Så backar har generellt större chans till NHL-spel?
- Är du skicklig så har du en framtid, men det kan ta lite längre tid för en back. Precis som målvakter så kanske du blommar ut lite senare.

Vad skulle du säga till en hockeyspelare om inte är med i snacket när de är 16 år och kanske inte lirat tv-pucken?

- Jag skulle säga att de har alla möjligheter i världen. Det finns många exempel på det när spelarna mognat fysiskt och mentalt och fått gnistan att börja träna bra.

Vad är nycklarna för att lyckas?
- Du måste ha spelförståelse, det är oerhört viktigt. Har du ingen spelförståelse så spelar det ingen roll hur bra skridskoåkare du är. Skridskoåkningen är givetvis också viktig.  

- Sedan handlar det om att tävla. Du behöver inte vara starkast på isen och tackla våldsamt. Men du ska vilja vinna lösa puckar, vara stark på pucken när du väl fått den.

Lars Lindgren framhåller att inte stressa fram karriären - utan ta utvecklingen i den takt som krävs för att inte gena i kurvorna.

- Det handlar om att inte ha så jäkla bråttom i unga år. Det handlar även om att vara bra på att överyta de unga spelarna att det finns en framtid även om de inte är i sverigetopp i tidig ålder. Ett år när Sverige vann OS-guld hade bara 8 av 22 i truppen lirat tv-pucken. Sådana exempel ska vi lyfta fram.

Intervju
Jimmy Landström
Norrbottenmedia

Lindgrens karriär som spelare är grymt imponerande och förtjänar att uppmärksammas. Lindgren har även spelat Stanley cup final också men tyvärr gick laget inte hela vägen. Kolla in klippet, Lindgren har nummer 13

1970-71 Piteå IF Division 2 18 3 3 6
1971-72 Piteå IF Division 2 18 6 6 12

1972-73 Skellefteå AIK Division 1 19 1 5 6 18 | Playoffs 6 1 2 3 8

1973-74 Piteå IF Division 2 23 5 14 19

1974-75 Modo AIK Division 1 30 4 8 12 20 |
1975-76 Modo AIK Elitserien 36 2 6 8 22
1976-77 Modo AIK Elitserien 35 6 6 12 36 | Playoffs 1 0 0 0 2  Sweden WC 10 1 1 2 8
1977-78 Modo AIK Elitserien 33 1 9 10 50 | Playoffs 2 0 0 0 6 Sweden WC 10 2 3 5 8

1978-79 Vancouver Canucks NHL 64 2 19 21 68 -32 | Playoffs 3 0 0 0 6
1979-80 Vancouver Canucks NHL 73 5 30 35 66 -8 | Playoffs 2 0 1 1 0
1980-81 Vancouver Canucks NHL 52 4 18 22 32 16 | Sweden CC 5 0 1 1 6
1981-82 Vancouver Canucks NHL 75 5 16 21 74 2 | Playoffs 16 2 4 6 6
1982-83 Vancouver Canucks NHL 64 6 14 20 48 3 | Playoffs 4 1 1 2 2
1983-84 Vancouver Canucks NHL 7 1 2 3 4 0 | Minnesota North Stars NHL 59 2 14 16        33 -3 | Playoffs 15 2 0 2 6

1984-85 Luleå HF C Elitserien 33 8 3 11 46 |
1985-86 Luleå HF C Elitserien 35 2 7 9 32 |
1986-87 Luleå HF C Elitserien 35 4 9 13 42 | Playoffs 3 0 0 0 2
1987-88 Luleå HF C Eliserien 40 2 7 9 52 |

1988-89 Piteå HC Division 1 2 0 0 0 0 |
1989-90 Piteå HC Division 1 2 0 0 0 2 |
1990-91 Piteå HC Division 1 3 0 1 1 2 |

1.Bratt

Rookien Jesper Bratt fick stanna i New Jersey. Tur det för då avgjorde han två matcher i rad. Först till 5–4 på straff i fredags mot Ottawa, där han lurade ut Mike Condon ur målet innan han iskallt la in en retligt enkel isare. Dagen efter slog han till igen. Spelade först fram Taylor Hall till 3–3 innan han avgjorde med sitt fjärde mål för säsongen. Givetvis blev hans matchens första stjärna.

2.Dansk

Vilken start Oscar Dansk fick. Seger i sin NHL-debut där han fick hoppa in. Med från start i match 2 och seger mot Chicago och i tredje matchen kom första nollan. Det var också nya Golden Knights första nolla efter 7–0 på Colorado. Första åtta minuterna i mittperioden sköt gästerna 10 skott på Oscar, som tog alla. 32 räddningar blev det till slut. Han utsågs också till matchens första stjärna för andra matchen i rad.

3. Vegas start

Vegas Golden Knights sagostart rullar på. Fem raka segrar nu och fjärde bästa lag totalt i ligan. Bra försvar, minst insläppta mål i NHL, och framåt har både Oscar Lindberg och William Karlsson bidragit. William avgjorde mot St. Louis och när Colorado kördes över med 7–0 gjorde Oscar sitt fjärde mål.

4. Sjipatjov

Men allt är inte bra i nya klubben. VM- och KHL-stjärnan Vadim Sjipatjov värvades som lagets stjärna inför säsongen. Nu får han inte plats beroende på lönetak. Han vägrar spela i AHL-laget och har nu stängts av utan lön. Han har också fått tillåtelse att förhandla med andra lag. Sjipatjov-affären har sannerligen inte Vegas skött snyggt.

5. Kutjerov och Stamkos

Poängsviten på elva matcher, tangerat klubbrekord, bröts för Steven Stamkos och Nikita Kutjerov i lördags då Anaheim vann med 4–1. Sviten var nära att spricka redan i tisdags. Först med fyra sekunder kvar hittade Kutjerov rätt till 5–1 mot Carolina. Det är första gången sedan 1992 ett radarpar gör poäng i säsongens elva första matcher. Kutjerov har, räknat med slutet av förra säsongen, nu gjort 30 mål på de senaste 34 matcherna.

6. Detroits svit

När lag möter Detroit ska de passa sig för att dra avgörandet till straffar. När Gustav Nyquist avgjorde mot Florida i lördags var det tolfte raka straffsegern för Detroit. Den längsta sviten i NHL:s historia.

7. Tavares dubbla hattrick

New York Islanders superstjärna John Tavares är stekhet. I tisdags blev det hattrick mot Arizona, seger 5–3. Sedan gjorde han om det i lördags. Mot Nashville. Tre mål på 7.14 i tredje perioden fram till 6–2.

8. Osannolikt avslut

Det är 0,9 kvar på klockan i förlängningen. Los Angeles har tekning i offensiv zon borta mot Boston. Anze Kopitar vinner den. Får den perfekt bakåt till Tyler Toffoli, som skjuter direkt. Pucken går i mål och LA vinner med 3–2. För övrigt Toffolis andra mål i matchen. Se det osannolika avslutet här:



9.Den barmhärtige Ovetjkin

Det börjar bli kallt i Kanada. När Washington besökte Edmonton såg Alexander Ovetjkin en hemlös man på gatan, och gick och köpte en jacka, tröja och mössa till honom. Till Washington Posts utsände sa ryssen ödmjukt: ”Ser du en nästan naken kille ute i den kylan, då tror jag alla skulle ha gjort något”.

10. Arizona

Coyotes start är den näst sämsta genom tiderna. Laget har ännu inte vunnit. Elva raka förluster.

Nilssons Vancouver

Jacob Markström fick förtroendet hemma mot Dallas, 1-2 förlust efter att Radulov avgjort i overtime.

Aftonbladet
Tampa Bay Lightning är verkligen bäst i NHL just nu.

Det visade de med en 5-1-seger mot San Jose igår – och med en 5-2-seger mot LA Kings i natt.
– Jag är väldigt nöjd med hur vi spelat i de här två matcherna, säger målskytten Victor Hedman till Sportbladet.

Det såg på förhand ut som det skulle kunna bli en jämn och spännande toppmatch i downtown LA. Tampa toppar  ju sammanlagda tabellen och Kings, en av de stora överraskningarna i västra konferensen, ligger trea. Men föreställningen var över redan i mitten av första perioden. För då gjorde gästerna från Florida ett våldsamt ryck och gick–  inom loppet av lite drygt två minuter – upp i 4-0-ledning.

Resten av matchen var i princip en transportsträcka och när slutsignalen gick blinkade siffrorna 2-5 på jumbotronen.
– Ja, en grymt skön seger, säger Victor Hedman när vi når honom efteråt.
– Jag är väldigt nöjd med hur vi spelat i de här två matcherna. Vi använder verkligen våra styrkor och är hela tiden starka defensivt.

”Vigge” pangade själv in ett av de där fyra målen under explosionen i första perioden – och svarade dessutom för en assist.
– Ondrej Palat drog på mål och jag fick gott om tid att sikta in mig. Jag tror inte målisen såg så mycket med tanke på ”screenen”.

Höjdpunkter från Sap Center:



Höjdpunkter från Staples Center:

En Grizzly junior har kommit till världen. Grattis Anders!

https://www.nhl.com/canucks/video/canucks-welcome-baby-nilsson/t-277437438/c-54468003

bearjew skrev:En Grizzly junior har kommit till världen. Grattis Anders!

https://www.nhl.com/canucks/video/canucks-welcome-baby-nilsson/t-277437438/c-54468003

Louie Nilsson! Framtida målvakt för Luleåhockey typ 2035?

Peter cehlarik uppkallad, hoppas han får några minuter

Vilken mardrömsstart för Nilsson, första målet, väldigt billigt måste sägas, insläppt in efter 23 sekunder, det andra efter drygt 3 minuter. Bra support av coacherna att hålla kvar vid Nilsson och STARKT av Nilsson.

Canucks vände till 3-2!
Måste kännas jävulskt skönt!



Tic-tac-toe

And saved by Nilsson!

Jokerman skrev:Vilken mardrömsstart för Nilsson, första målet, väldigt billigt måste sägas, insläppt in efter 23 sekunder, det andra efter drygt 3 minuter. Bra support av coacherna att hålla kvar vid Nilsson och STARKT av Nilsson.

Canucks vände till 3-2!
Måste kännas jävulskt skönt!



Tic-tac-toe

And saved by Nilsson!

Första målet är typiskt för SMS-positionen som han använder sig av. Det är lätt hänt det blir en lucka vid plocken. Kan vara en effekt av för lite matchande också, speciellt som det är första minuten, han är inte 100%-ig i position. Andra målet är inget att göra på, och resten av matchen skötte han sig galant.

Kommentar från en Red Wings supporter:
Tkachuk has quickly become one of my most hated hockey players, for me he’s right up there with Kessler, Getzlaf, and Marchand. The dudes a complete douchebag.

Han är grym. Kolla hans highlights från ifjol. Han är stenhård.

#22 Cehlarik gjorde sitt första mål i natt.

Jokerman skrev:#22 Cehlarik gjorde sitt första mål i natt.

härligt

Per Bjurman rankar: Bästa arenorna i NHL

När Detroit Red Wings lämnade Joe Louis Arena i våras försvann den sista av de klassiska gamla isladorna i NHL.

Nu spelar alla lag i mer eller mindre hypermoderna high tech-hallar.
Men vilken av dem är bäst?
Per Bjurman rankar alla arenorna.

31. Barclays Center, New York Islanders
 Inte gjord för hockey och det märks. Ingen trivs här,  inte Islanders, inte publiken, inte gästerna.



30. Canadian Tire Centre, Ottawa Senators
Hallen i sig är det inga fel på, men den ligger eländigt till mitt ute i skogen. Erik Karlsson  förtjänar en ny arena, och ska enligt uppgift få en också.



29. Prudential Center, New Jersey Devils
Det har ju blivit bättre stämning nu när Devils spelar bra igen, men ”The Rock” känns lite steril och själlös.



28. BB&T Center, Florida Panthers
Egentligen en rätt fin hall med imponerande mått. Men den har sämst läge av alla NHL-hallar, långt ute i ett träsk. Och tyvärr gapar läktarna ofta förfärligt tomma.



27. Gila River Arena, Arizona Coyotes 
Hemskt namn, framför allt. Och eftersom den ofta är halvfull går det inte att beskriva stämningen i så mycket mer positiva ordalag. Men det är fint i grannskapet

26. PNC Arena, Carolina Hurricanes
Den amerikanska söderns Gavlerinken, lokaliserad i en talldunge lite väl långt utanför stan. Börjar framstå som något kantstött också.


25. Honda Center, Anaheim Ducks
 Det bästa med ankornas damm är omgivningarna, med palmer och grönska och hela härliga Disney-land. Men själva hallen känns rätt intetsägande.


24. Scottrade Center, St Louis Blues
Renoverades för 64 miljoner dollar i somras, och det behövdes. De 23 år som gått sedan invigningen har satt sina spår. Kvarteren runtomkring är dock fortfarande -lika ruffiga.


23. Pepsi Center, Colorado Avalanche
En bjässe till hall som ibland känns som en reflektion av omkringliggande Klippiga bergen. Ibland, när det är lite publik, känns den väldigt karg också.


22. American Airlines Center, Dallas Stars
Fin exteriör. Ser ut som en stor, tja, saluhall i tegel lyhört insprängd i den omgivande stads-miljön. Invändigt är det mer konventionellt.


21. Saddledome, Calgary Flames
Äldst i klassen nu, efter Madison Square Garden. Det märks, den gamla OS-arenan må vara snygg men håller inte riktigt måttet i fråga om komfort.


20. Capital One Arena, Washington Capitals
Nytt namn för i år, men bentongbunkern i huvudstadens Chinatown är sig lik. Inte direkt charmig. Men det kan bli extremt högljutt under vårens slutspelsdraman.


19. TD Garden, Boston Bruins
Kolossen mitt i Bostons eget Little Italy, North End. Kan vara en lätt skrämmande upplevelse för bortalagen när publiken pumpar igång sitt tunga, sugande ”Let’s go, Bruuuuins”.


18. Wells Fargo Center, Philadelphia Flyers
Det är en av de mer obligatoriska NHL-ritualerna att ta Broad Street från centrala Philly rakt ut till den väldiga arenaparken och sitta i den här jätteladan och titta på Flyers med ligans elakaste, mest -råbarkade fans.


17. Staples Center, Los Angeles Kings
Hollywood-arenan, mer anpassad för shower och basket än för puck och klubba. Men Kings sentida framgångar har gett den åtminstone lite mer air av riktig rink.


16. Keybank Center, Buffalo Sabres
Inte den roligaste staden precis, men den rymliga hallen har egen karaktär och egen stil. Samt en fan-skara mer lojal än vad Sabres förtjänat senaste åren.


15. Air Canada Center, Toronto Maple Leafs
Var en upplevelse i luxuösa ACC även under de mörka åren. Nu, när unga Leafs är contender igen, är det karneval varje match. Synd att vissa sektioner känns lite trånga.


14. Rogers Arena, Vancouver Canucks
Stor och mäktig, men ändå tajt och fin vy. Plus för centralt läge i Kanadas kanske mest betagande stad.


13. Nationwide Arena, Columbus Blue Jackets
Standardvariant. Men den ligger bra till. Och de har -kanoner de fyrar av vid hemmamålen. Det skänker särart.


12. Sap Center, San Jose Sharks
Hajtanken har en lite udda och egen utformning, med ljust ”nordkalifornisk” känsla och det är ju så klart ett plus. Skränigt och fint brukar det bli.


11. Xcel Energy Center, Minnesota Wild
De extremt passionerade Wild-fansen piskar alltid upp en rungande stämning i snygga, moderna ”X:et”.


10. T-Mobile Arena, Las Vegas Golden Knights
Hallen i sig är inte så märkvärdig, men herregud, den ligger mitt på Strippen. Och åtminstone de inledande matcherna svarade den upp mot förväntningarna den adressen skapar. Oförglömliga  partyn på läktarna.


9. PPG Paints Arena, Pittsburgh Penguins
Förklarligt nog är fansen lite bortskämda och tänder till först i stora matcher. Men det är alltid en av de mest smakfulla och särpräglade arenorna de sitter i.


8. Amalie Arena, Tampa Bay Lightning
En arena som definierar sin stads centrum. Är man i Tampa är man vid Amalie. Är också en mäktig byggnad med häftig atmosfär. Plus för overkligt stor jumbotron.


7. Bell MTS Place, Winnipeg Jets
Minsta bygget i ligan, och just därför så bra. Atmosfären är riktigt tajt och intim – och läktarna befolkade av de fans som har mest humor i ligan.


6. United Center, Chicago Blackhawks
Kallas Madhouse on Madison av en anledning. Ljudnivån kan bli så enorm att man lätt överser att åren, och slitaget, börjar synas i monsterhallen.


5. Madison Square Garden, New York Rangers
En smula av stämningen byggdes bort med miljardrenoveringen, men auran är fortfarande sägenomspunnen. Stora matcher kan det bli förstummande tryck.


4. Bridgestone Arena, Nashville Predators
Perfekt belägen, den utgör liksom själva centrum i Nashville. Under finalerna i somras fick vi också veta att stämningen kan bli den allra bästa.


3. Rogers Place, Edmonton Oilers
Ett glänsande och futuristiskt rymdskepp. Avståndet från vissa sektioner till isen får anmärkningar ibland, men det är en marginell skönhetsfläck.


2. Bell Centre, Montreal Canadiens
Katedralen i Montreal, särskilt läktaretagen (ligans brantaste), har funkat som inspiration för ettan på den här listan. Så – den här är i princip lika bra, bara lite äldre.


1. Little Caesars Arena, Detroit Red Wings
Från ligans äldsta, mest trådslitna och obekväma arena – till den nyaste, modernaste och mest spektakulära.
När Detroit Red Wings flyttade in i Little Caesars Arena bytte de inte bara hemadress. De klev in i en helt ny värld.









.

Från Aftonbladet 14 november
Henrik Zetterberg om den nya arenan


Rödvingarna har just avslutat ett hårt pass i träningsrinken vägg i vägg med Little Caesars väldiga huvudauditorium och Henrik Zetterberg står på den mjuka heltäckningsmattan i korridoren utanför omklädningsrummet och kliar sig i sitt yviga skägg.

Vi ska försöka ta oss upp en våning, till första läktaretaget, men kaptenen från Njurunda vet inte riktigt hur det ska gå till. Kort sagt: Han hittar ännu inte i hemma-arenan.
–  Nej, allting är fortfarande väldigt nytt. Det kommer ta ett tag innan man känner sig helt hemmastadd, flinar han och ser sig om efter en vaktmästare som eventuellt känner till -vägen till närmaste backstage-hiss.

Det är inte svårt att förstå hur främmande känslan måste te sig. ”Zäta” spelade 15 raka säsonger i klassiska gamla Joe Louis Arena och hade tagit sig runt det gamla rucklet vid Detroit River med förbundna ögon om det behövts.

Men tro inte för en sekund att den 37-årige stjärnan från Njurunda utanför Sundsvall beklagar sig.

”The Joe” hade sin charm och sin historia, men det var en av den nordamerikanska proffsidrottens äldsta, mest kantstötta, trånga och obekväma arenor. Ja, den till och med luktade illa.

Little Caesars Arena – en dröm legendariske ägaren Mike Illitch beslutade sig för att förverkliga några år innan han förra vintern gick bort och sålunda aldrig fick se i sin färdiga form, ledsamt nog – är raka motsatsen.

En hypermodern, extremt luxuös och spektakulär hockey och basketborg med läktarvalv branta som österrikiska alpväggar, en jumbotron större än genomsnittliga flerfamiljslägenheter i grannskapet och faciliteter som får publik och spelare att känna sig som hade de checkat in på ett spa.
–  Det är verkligen ett häftigt bygge, instämmer ”Zäta” när vi med hjälp av instruktioner från en materialförvaltare till slut hittat upp på läktaren.

Just den här eftermiddagen håller personalen på att bygga om hallen för en kommande Paul McCartney-konsert, men det gör inget. Vyn är lika imponerande med stor scen på ena kortsidan,  den lyxiga känslan lika påtaglig och rymden under de blänkande stålbalkarna i taket lika väldig.  
–  De har studerat arenor över hela Nordamerika och tagit det bästa från de som gjort mest intryck, säger kapten Zetterberg.
–  Läktarsektionerna är ju till exempel lika branta som de i Bell Centre i Montreal. Det är nog det jag gillar allra bäst. Första träningsmatchen jag spelade strax innan grundseriestarten satt jag i båset och bara tittade storögt. Det är så mäktigt när läktarna liksom störtar ner mot isen så här. Tajtare stämning och högre ljudvolym blir det också. Man hör verkligen publiken. En bättre, modernare version av Bell Centre... så skulle jag beskriva det.

Jumbotronen – ett monster vars omfång överträffar till och med  de omtalade skärmarna i Amalie Arena i Tampa och Pepsi Center i Denver – bidrar också till till den lätt overkliga känslan för atleterna nere på bottenplanet.
–  Den har bildskärmar även på insidan, så vi och och åskådarna längst ner ser bra utan att behöva böja sönder nackarna, förklarar ”Zäta”.
–  Exakt hur stor den är fattade vi om inte annat när de hissade ner den för ett tag sedan. Den täckte rinken från blålinje till blålinje. Helt sjukt.

Vi tar oss tillbaka till katakomberna under läktarna. Tyvärr får Henrik inte ta med oss in längre än till omklädningsrummet –  i och för sig  iögonenfallande så det räcker med sina spatiösa  ytor. Övriga utrymmen som står till spelarnas och coachernas förfogande är off-limits för media, men han bedyrar att de håller lika hög klass som resten av anläggningen.
–  Ja, det är enorm skillnad mot hur vi hade det i ”The Joe”. Där var gymmet ett litet trångt rum bakom ett futtigt skynke. Nu har vi all space i världen och all utrustning som går att tänka sig. Vi får bara se till att Niklas Kronwall inte tränar ihjäl sig, skojar vår guide om landsmannen med nummer 55 på ryggen, enligt samstämmiga uppgifter besatt av styrketräning.
–  Vi har också en högklassig restaurang med egen kock för frukost, lunch och middag och ja, omklädningsrummet i sig är ju också h-äftigt. Jag kan inte riktigt vänja mig vid att det är så stort.

Även rödvingarnas anhöriga kommer få det bra, visar det sig när vi tittar in i det nya familjerummet, med panorama ut mot den läckra lilla träningsrinken. Det påminner mer om en stor hotellsvit än om ett sällskapsrum i en hockeyhall.
–  För oss är det så klart också viktigt, vi vill ju att våra familjer ska ha det bra och bli -omhändertagna. Här tror jag de kommer t-rivas väldigt bra.

All denna komfort och allt detta överdåd är nu inte bara angenämt i största allmänhet. ”Zäta” tror att flytten från NHL:s mest -daterade kyffe till dess nya, skinande palats kan fungera som startkablar i motorn hos ett före detta storlag som de senaste åren sett sin gnista mattas betänkligt, ifjol missade slutspelet för första gången på ett kvarts sekel och är gediget nederlagstippat i år också.
–  Ja, jag känner en helt annan energi än jag nog hade gjort om det varit ännu en vanlig säsongsstart i ”The Joe” och jag tror att det är lika för hela laget. Det är bra tajming på flytten på det viset, vi får automatiskt en kick och en nytändning när vi behöver en.

Journalisten Helene St James – som haft Red Wings-”beatet” på lokala draken Detroit Free Press i drygt 20 år (”Jag var rookie samtidigt som Tomas Holmström!”)   och själv kan -glädja sig åt att ha fått byta den notoriskt trånga och bökiga pressläktaren i Joe Louis mot en praktfull gondol som i princip hänger över isen – tror också att flytten kan få positiva effekter för laget hon följer dagligdags.  
–  Låt oss vara ärliga, det finns fortfarande väldigt många frågetecken kring den här truppen. Trevor Daley gör backuppsättningen bättre, men det är många som måste studsa tillbaka efter fjolåret. Men absolut, det här är en fantastisk arena och när man pratar med spelarna hör man att de känner sig -inspirerade. Jag tror de kan få uppleva  en nödvändig nystart.
”Hank” – som de kallar Zetterberg i Michigan – tror även på långsiktiga fördelar.
–  När andra spelare kommer hit och ser hur vi har det lär de bli rätt imponerade. Därmed får ledningen lättare att locka hit free agents i framtiden, det är jag övertygad om. Och det skulle betyda enormt mycket.

Då kommer de nykomlingarna också att få se omgivningar de nog inte riktigt förväntar sig. Uppförandet av LCA – vars exteriör de uppseendeväckande dimensionerna till trots inte sticker ut nämnvärt; arkitekterna har grävt ner själva rinken och byggt på ett hölje som smakfullt smälter in i närmiljön – är grundbulten i en vitalisering av en av de mest ökända stadskärnorna i USA.

Som Helene St James konstaterar:
– Det tar betydligt längre tid att bygga upp något än att riva det, men Detroit har varit på väg tillbaka ett tag nu och när området runt arenan börjar ta form, med hotell och restauranger, håller det på att bli riktigt bra här.

Den bilden bekräftas när vi följer ”Zäta” ut på stan för en lunch på en centralt belägen restaurang med kedjekamraterna Gustav Nyquist och Tomas Tatar. På gator som för bara några år sedan låg öde och hotfullt tysta kryllar det av människor som rör sig mellan barer och butiker och små parker.
–  Det är verkligen en anmärkningsvärd skillnad. Förut uppehöll man sig överhuvudtaget inte i de här kvarteren. Det fanns ingenting här. Men nu är det ju fullt av liv. Kolla, sånt kunde man inte tro att man skulle få se i Motown, säger kaptenen och pekar på ett tjoande sällskap som trampar förbi på en så kallad barcykel.

Nej, det är verkligen ett nytt Detroit som just nu växer fram, med en ny drömarena, ett nytt downtown – och kanske, som en lyckosam följd, ett nytt hockeylag.

Har vart på Barclays och det är en skitarena, väldigt lustiga platser för att kolla hockey, så den förtjänar nr 31. Av de arenor man vart på i NHL så tycker jag att arenamässigt, service, mat , stämning så är Air Canada nr 1, Kanonarena.

Brock Boeser i Canucks är bara 20 år och han levererar hela tiden nu
kolla in hans 4-1 mål! Den klubban glöder

Ska bli intressant att se vad Canucks kan göra på sin pågående road-trip, de började med att slå Flyers innan Pens, 5-2 i bägge och de har nu Devlls på fredag, Rangers måndag, Islanders onsdag och Predators fredag. Loui Eriksson börjar komma igång mer och mer.

Anders Nilsson gör det bra .

Cehlarik skadade sitt knä i segermatchen mot Pens 24/11 
C blir borta fyra veckor, skit också

Hadn't seen a ton of replays of it since Friday, but via NESN, here's Cehlarik's injury. pic.twitter.com/eeSyERjrFh

— StanleyCup ofChowder (@cupofchowdah) November 26, 2017

Jokerman skrev:Cehlarik skadade sitt knä i segermatchen mot Pens 24/11 
C blir borta fyra veckor, skit också

Hadn't seen a ton of replays of it since Friday, but via NESN, here's Cehlarik's injury. pic.twitter.com/eeSyERjrFh

— StanleyCup ofChowder (@cupofchowdah) November 26, 2017

för tråkigt då han fick chansen

Helt ok road trip från Canucks. 3 vinster, 1 oavgjord (förlust i straffar) och två förluster.

Att man vinner över Predators borta med 5-3 är grymt starkt gjort. Jag säger bara "The Twins"    Daniel Sedin gjorde sin 1000 och 1001 poäng i den matchen. Nilsson hade god hjälp av målramen vid flera tillfällen.


Sedinarna är därmed de enda bröderna i NHL någonsin där båda nått upp i 1000 poäng. De andra som kommit närmast är Henri Richard (1046) och Maurice ”Rocket” Richard (966).
Daniel blev också den femte svensken att nå drömgränsen, vilket tidigare bara gjorts av; Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Nicklas Lidström och Henrik Sedin.

SVENSKAR SOM GJORT 1000 POÄNG I NHL
Mats Sundin, 1349 poäng
Daniel Alfredsson, 1157
Nicklas Lidström, 1143
Henrik Sedin, 1035
Daniel Sedin, 1001

Från Aftonbladet idag


VANCOUVER-ÖRNSKÖLDSVIK. De hade inte lämnat tonåren när de kom till Vancouver Canucks. 17 år senare är Henrik och Daniel Sedin klubbens överlägset största spelare genom alla tider. Är det dags för det sista kapitlet i sannsagan om super-­tvillingarna som har svarat för mer än 2 000 NHL-poäng?

ÖRNSKÖLDSVIK 23 år har gått sedan de nämndes i rikspressen första gången. Det var den 16 oktober 1994 och Tidningarnas telegrambyrå skickade en nyhetsartikel under rubriken ”ÅNGERMANLAND MÄSTARE I TV-PUCKEN” till tidningsredaktioner runt om i landet.

”Efter en rysare i semifinalen mot Stockholm blev det en enkel finalseger med 6–2 (4–2) mot Skåne. Finalen var dock jämn i nästan halva matchen. Men när Henrik Sedin och ­Tobias Näslund gjorde 3–2 och 4–2 i slutet av första perioden kopplade ångerman­länningarna segergreppet. I ledning spelade laget på säkerhet och släppte inte tillbaka ­skåningarna in i matchen. I stället ökade ­
Daniel Sedin till 5–2 och Henrik Eriksson ­fastställde slutresultatet 6–2.”

– Finalen spelades i Växjö och det var jättespännande, minns tvillingarnas mor, Tora ­Sedin, 66.


Tora och Tommy Sedin utanför huset i Ström. Foto: STEFAN HOLM

Hon och pappa Tommy, 68, tar emot i hemmet i Ström utanför Örnsköldsvik. De bjuder på kaffe och morotskaka i den inglasade verandan som vetter mot Örnsköldsviksfjärden.
Höstsolens strålar får vattnet att gnistra och minnesbilderna har samma effekt på deras ögon.
– Jo, jag kommer ihåg att de vann. Vi kände Mathias Tjärnqvist, som spelade för Skåne, ganska väl. Han, eller rättare sagt hans föräldrar, är här uppifrån. Fråga vad jag minns av TV-pucken 1965 också, ber Tommy och spricker upp i ett leende.


Daniel och Henrik Sedin efter segern i TV-pucken med Ångermanland 1994. Foto: BILDBYRÅN

Vad minns du av TV-pucken 1965?

– Då var jag med och vann. Jag var center och vi slog Stockholm med 3–0 i finalen. Vi hade en återsamling för två år sedan. Alla levde och det var bara två som inte kunde komma. Det är otroligt, för det brukar ju alltid hända något på 50 år. Vi var på Mammamia och käkade och ­sedan såg vi en match med Modo. Det var ­roligt, faktiskt.
Tommy Sedin spelade för Modo men följde i början av 1970-talet med tränaren ”Kabben” Berglund till grannföreningen Järveds IF.
– 1973, samma år som Modo var på väg att åka ur, kvalade vi till elitserien med lilla Järved. Vi förlorade med 2–3 hemma mot Skellefteå, med Hardy Nilsson och Christer Johansson. Om vi vunnit den matchen hade vi gått upp.

Järveds IF höll då som nu till på uterinken på Getinghov och det var där Tommys och Toras fyra söner inledde sina karriärer. Det borde inte vara möjligt, men den lilla föreningen­ har fostrat fyra NHL-proffs. Bevisen – tröjor och idolbilder på Markus Näslund, Hasse Jonsson och tvillingarna Sedin – hänger b­akom glas och ram i det lilla klubbhuset.

När Näslund efter tolv säsonger lämnade Vancouver var det som klubbens bästa poängplockare genom alla tider. Han svarade för 756 poäng på 884 matcher men har passerats av två spelare med samma moderförening. Henrik och Daniel tog över efter ”Nazzy”, som han kallades av fansen, och såg till att spelare som fostrats i Järved vann Canucks interna poängliga mellan 1999 och 2016.
– De dominerade redan när de spelade ­minihockey, höll jag på att säga. Jo, det gjorde de faktiskt. De var väldigt överlägsna. Jag minns när de vann pojk-SM med Modo. Allt ramlade in bakåt i finalen, men de vann ändå med 9–8. Pojkarna gjorde sju av målen, trots att de spelade vartannat byte i kedjan, vart­annat i försvaret, säger Tommy.

Han berättar att de redan i tidig ålder sökte sig till sarghörnen, vilket alltid har känne­tecknat Sedinarna.
– De upptäckte möjligheter och nya passningsvägar genom att byta platser, göra överlämningar och röra till det för motståndarna. De fick mycket kritik för det och Niklas Wikegård var till och med jävlig. På ett VM sa han ungefär att han hoppades att de skulle bli s­kadade så att han slapp se dem på isen. N­ormalt kan man inte säga så i tv, men Niklas Wikegård kan.

Det unika med tvillingarna Sedin är att de var lika överlägsna inom fotbollen. De ­spelade för Arnäs IF, kallades till elitlägret i Halmstad och antogs till fotbollsgymnasierna i Norr­köping och Sundsvall.
– Thomas Lyth var och tittade på dem jättemycket och Henrik skulle spela en pojklandskamp mot Norge. Samtidigt blev de uttagna till pojklandslaget i hockey. Då gjorde de sitt val, bestämde sig för att gå på hockeygymnasiet här i Ö-vik. De fortsatte ändå med fotbollen tills de var 17 år. Det tror jag var bra. De sprang och rörde sig, tränade aldrig styrketräning.

I dag förstör sig många genom att börja med styrketräning för tidigt, säger Tommy ­Sedin.
Han tittar ut över vattnet och berättar att skarvarna är ett problem, att de glupska ­fåglarna har påverkat fiskbeståndet så att i­nvasionen av idfiskare tillhör det förflutna. Läget andas NHL-miljoner, men inget kunde vara mer fel. På den här tomten hade Toras morbror en sommarstuga, och huset är för­hållandevis l­itet. En metallplatta på entré­tröskeln berättar att Trivselhus står bakom l­everansen.
– Min morbror är 97 år och pigg och fräsch men har inga barn, så vi fick chansen att ta över det. Nu har vi bott här i sex år, berättar Tora.

Har inte Henrik och Daniel skämt bort sina föräldrar?

– Inte mer än de andra barnen. Vi har fått åka dit och det har de bjudit på. Det gör de med syskonen också, säger hon.
– Vi tycker det är bättre att de hjälper de a­ndra barnen, om det skulle behövas. Vi är uppfödda på det sättet att man ska klara sig själv och det har vi gjort, fortsätter Tommy.

När tvillingarna växte upp bodde familjen Sedin i Toras barndomshem i Gullänget i Örnsköldsviks norra utkant. Hon utgjorde den femte generationen som var bosatt där, men Tora längtar inte tillbaka till det 380 k­vadratmeter stora boningshuset som upp­fördes 1836.
– Jag har ingen saknad, inte alls. Det var mest jobb men det var bra när barnen var hemma. De spelade fotboll på gräsmattan och hade ­roligt. Jag tror att de minns den tiden, säger hon.

Hur var det när de föddes? Ni hade redan två pojkar och, oj, det blir visst två till…

– Ja, du. Ha, ha, ha. Det har gått jättebra, ­svarar Tora.
– Ja, det var fyra enkla pojkar att ha hemma. De var seriösa i skolan och där tror jag att många tabbar sig. Det blir bara hockey och misslyckas du står du där. Det finns alldeles för många exempel på det, säger Tommy.

Han jobbade som rektor på Parkskolan i Ö-vik och såg till att tvillingarna, som gick på Noraskolan, kunde studera på naturvetenskapsprogrammet i fyra i stället för tre år.
– Det förslaget har jag gett till många ­spelare. Det är fullt möjligt att gå gymnasiet i fyra år, men nej. Många tar det inte på allvar, slarvar bort gymnasiet, har nästan inga betyg och kommer inte in på Komvux, säger han.

Var de duktiga i skolan, Henrik och ­Daniel?

– Stefan hade lättast för sig, men alla fyra har varit riktigt duktiga. Henrik och Daniel hade över fyra i snittbetyg. Då spelade de i Modo och juniorlandslaget, så det försvann mycket tid. Det var därför de läste ett fjärde år.

Hur såg ni skillnad på dem i början?

– Det var inte så svårt. De är lite olika, och det var samma sak då som nu: Daniel har ett ganska rakt ansikte, Henrik är lite rundare. S­edan, när de blev äldre, var de ganska olika till sättet. Om det inte var kompisar hos oss for Daniel iväg när han kom hem från skolan. ­Henrik var mycket hemma, säger Tora, som jobbade som undersköterska bortsett från de elva år hon var hemma med barnen.

Trots en tidsskillnad på nio timmar och att det fågelvägen skiljer 7 071 kilometer mellan Örnsköldsvik och Vancouver har tvillingarna i princip daglig kontakt med sina föräldrar och äldre bröder.
– Ringer telefonen klockan 07.00 vet man att de har vunnit. Däremot brukar de aldrig ringa om de har förlorat. Jag är förvånad över att de är så bra på att hålla kontakten med Peter, ­Stefan och oss. Jag vet inte om det är så jättevanligt, säger Tommy Sedin.

VANCOUVER När Henrik och Daniel Sedin kom till Vancouver år 2000 fanns Markus
N­äslund och Mattias Öhlund redan i klubben. Sedan dess har Canucks utvecklats till ett slags blågul hockeykoloni.
– Jag tror att vi tangerar rekordet med ­sju–åtta svenskar i år. Det är kul, säger Daniel ­Sedin.

I omklädningsrummet har de i dag sällskap av Loui Eriksson, Alexander Edler och det helsvenska målvaktsparet Jacob Markström och Anders Nilsson. I farmarlaget Utica Comets finns ytterligare två landsmän, Anton Rödin och Philip Holm.

Det blågula inslaget är så starkt att det alltid finns kaviar i loungedelen där spelarna fyller på depåerna efter träningar och matcher.
– Markström brukar fara till Ikea och köpa. Ja, det är han som fyller på lagret. Det är kul att ha lite svenska grejer, men de andra spelarna tycker att kaviar luktar fruktansvärt, säger ­Daniel och skrattar.

Det är inte bara där lagets kanadicker och jänkare rynkar på näsan åt Sedinarnas mat­vanor. Canucks har medarbetare som regelbundet åker till något av de två Ikea-varu­husen och köper de tre sillsorter som saluförs, dill-, senaps- och inlagd sill. Det, tillsammans  med kokt potatis och hårt bröd, är vad tvillingarna helst äter under flygresorna till borta­matcherna.
– Sill, som de också tycker luktar hemskt, är det bästa vi vet. Det beror på vilka som jobbar, men det finns ett par som brukar åka och ­köpa. Då finns det sill på planet när vi kommer och det är alltid trevligt, säger Henrik.

Han har varit lagkapten i Canucks sedan 2010 och svarade för sin tusende poäng förra säsongen. En bild på Henrik Sedin täcker en stor del av fasaden vid klubbens supporter­shop vid korsningen Pacific Boulevard-Pat Quinn Way, och det är tvillingarna som dominerar utbudet innanför glasdörrarna. Snart kommer sortimentet att bli ännu större, för
i vinter kommer även Daniel att nå den ­magiska tusenpoängsgränsen. Minnespuckar, jubileumströjor och andra prylar är redan ­beställda.
– Det känns jobbigt, säger han och garvar.
Om någon sagt det när ni kom hit som 19-åringar…
– Då var man nöjd med att vakna och fort­farande vara kvar i NHL. Samtidigt har vi alltid tränat bra, velat utvecklas och bli bättre, ­bevisa att vi kan spela. Ja, även när vi vann p­oängligan ville vi fortsätta utvecklas, säger Henrik.

Sedinarna var uppskrivna inför ankomsten till Vancouver och hade som nyblivna N­HL-proffs svårt att leva upp till de omänskliga förväntningarna. Tanken på att ge upp och återvända till Modo slog dem mer än en gång.
– När vi var mitt uppe i det kanske det var närmare än när man tänker tillbaka, men vi ­ville visa vad vi kunde, att de som trodde på oss hade gjort rätt. Samtidigt visste vi att Ö-vik fanns och att vi kunde komma hem till Modo och spela, säger Henrik.

ÖRNSKÖLDSVIK Tora Sedin sätter sig till r­ätta i loungemöbeln och tänker tillbaka på år 2000. Henrik och Daniel landade i Vancouver den 5 juli tillsammans med flickvännerna som skulle bli deras fruar, Johanna Westerin och ­Marinette Gyllenflykt. Ett par månader senare var de tillbaka i Sverige för att genomföra ett träningsläger med Vancouver, som besegrade Modo (5–2) och Djurgården (2–1) i Globen.
– Daniel spelade fram till det första målet och gjorde ett mål själv mot Modo, och mot Djurgården gjorde båda pojkarna mål. Daniel avgjorde när han kom fri med (Mikael) Tellqvist och satte pucken under ribban. Det var lyckat på det sättet, men sedan kom minuten de ­skulle åka. Då hade hon det jobbigt, säger Tommy och nickar mot sin fru.
– Usch. Hemskt. Det var hemskt, men nu är det bara kul, säger Tora.
Vad framkallade hemlängtan?

– Vi kom från lilla Ö-vik, där vi kände alla, och växte upp i Modo, där vi kände alla. Sedan reser vi runt halva jordklotet och kommer hit. Ny stad. Nytt språk. Nya lagkamrater. Nya coacher. Ny hockey. När det går dåligt är det lätt att längta hem, men jag tror aldrig att det var riktigt nära. Vi bestämde oss för att satsa allt vi hade, ville visa oss själva och de som trodde på oss att vi kunde lyckas, säger Daniel.

Vad betydde det att ni hade varandra när det gick tungt?

– Helt klart mycket. Vi gick ju igenom precis samma sak och kunde prata. Samtidigt blev vi stöttade stenhårt av alla lagkamrater. Ja, vi ­kände verkligen stöd från alla i vår närhet. Det betydde mycket.

17 år senare sitter ni här som de två ­största spelarna i klubbens historia…

– Vi har aldrig tänkt så utan tagit det år för år. Att inte se sig själv som en duktig spelare och hela tiden vilja utvecklas tror jag är en av grunderna till att man kan hålla på så här länge. Vi kämpar och tränar hårt varje år för att bibehålla det vi har och vara de här spelarna som tränaren litar på, säger Daniel Sedin.

ÖRNSKÖLDSVIK Tora Sedin sätter sig till r­ätta i loungemöbeln och tänker tillbaka på år 2000. Henrik och Daniel landade i Vancouver den 5 juli tillsammans med flickvännerna som skulle bli deras fruar, Johanna Westerin och ­Marinette Gyllenflykt. Ett par månader senare var de tillbaka i Sverige för att genomföra ett träningsläger med Vancouver, som besegrade Modo (5–2) och Djurgården (2–1) i Globen.
– Daniel spelade fram till det första målet och gjorde ett mål själv mot Modo, och mot Djurgården gjorde båda pojkarna mål. Daniel avgjorde när han kom fri med (Mikael) Tellqvist och satte pucken under ribban. Det var lyckat på det sättet, men sedan kom minuten de ­skulle åka. Då hade hon det jobbigt, säger Tommy och nickar mot sin fru.
– Usch. Hemskt. Det var hemskt, men nu är det bara kul, säger Tora.

Att Mattias Öhlund och Markus Näslund r­edan fanns i klubben var en trygghet för föräldrarna, men det innebar inte att starten var problemfri.
– Vi for över när de fortfarande bodde på ­hotell och sökte lägenhet. Sedan dess har vi åkt över två–tre gånger varje år. När de for var det jättenyttigt att de var två. Annars hade de nog varit hemma, för det var jobbigt i början. Förväntningarna var höga och det kanske inte gick som de tänkte. Som de har berättat var det ganska nära att de kom hem, berättar Tora.

– Om Vancouver fått sin vilja igenom hade de åkt redan året innan, men det satte vi och pojkarna stopp för. De skulle gå gymnasiet färdigt. Brian Burke flög hit enkom för att övertala oss, men han vände och for hem när han förstod att vi bestämt oss. Han har betytt mycket för dem. Det var han som värvade dem och trodde på dem från första minuten. Han var här flera gånger och tittade på matcher, så vi hann träffa honom ett antal gånger. När trading deadline närmade sig klargjorde han för dem: ”En sak ska ni ha klart för er, att er ger jag inte bort. Ni ska vara kvar här!” Sedan, när han fick sparken som general manager, hade de varit där några år och klättrat på stegen, säger Tommy.
dag är tvillingarna Sedin så stora i Van­couver Canucks att deras föräldrar får skriva autografer när de besöker staden.
– Om man har handlat, ska betala och de upptäcker vem man är… En gång kom nästan alla expediter i butiken och ville ha en autograf. Ha, ha, ha. Det är otroligt. Sådant händer aldrig hemma, kan jag säga. Jo förresten, en gång låg jag på sjukhuset en natt. När jag s­kulle skrivas ut drog läkaren bort skynket och frågade efter autografen. Det går bra det, svarade jag, berättar Tora och skrattar igen.
– Nog har jag också skrivit någon autograf, men jag brukar hålla en väldigt låg profil när jag är där. Det är för många som försöker ­synas. När vi är på hockey kan vi bli uppmärksammade och visas på jumbotronen, men då vill man ju se på hockey. Folk som känner igen en ska ta selfies men nej, då blir jag störd, s­äger Tommy.

Tvillingarnas hockeyäventyr har gett dem många minnen för livet. De har firat jul med en radda svenska NHL-proffs, sett sina söner ­vinna OS, VM och gå till final i Stanley Cup-slutspelet.
– Stanley Cup-finalen är det jag minns bäst, även om det inte är något roligt minne. M­atchen i sig var jättebra, fast jag minns egentligen bara det som hände efteråt. Det var förskräckligt, säger Tora.

Hon och de övriga familjemedlemmarna var 2011 på plats i Rogers Arena när Boston
b­esegrade Canucks med 4–0 i den sjunde och avgörande finalen. Efteråt utbröt oroligheter i Vancouver, så familjen Sedin och andra a­nhöriga slussades till en sal i arenan. Där blev de sittande i flera timmar och kunde på ­tv-skärmarna följa vad som försiggick utanför.
– Det var fruktansvärt. Tydligen hade folk lejts utifrån, bland annat en läkarson från T­oronto som dömdes till fängelse. Maskerade män tände eld på bilar, fick med sig ett antal Vancouver-fans och förstörde innerstaden. Hua. Det var hemskt att vara på plats. Jag ­förstår inte hur folk funkar. Det är ändå bara en hockeymatch. Efteråt var Daniel och H­enrik på polisstationen för att tacka, säger Tommy.

Ni måste ha fler positiva minnesbilder.

– Ja, jag var väldigt stolt när de vann VM i Stockholm (2013). Trots tidsskillnaden var de på isen någon dag efter att de kom dit, och att spela som de gjorde… Det var otroligt starkt. Pär Mårts gav dem löfte om att få spela sin i­shockey och det gav resultat. Många förbundskaptener gör det svårt för spelarna. Det är system hit, system dit. Vancouver-OS (2010) blev en flopp men Bengt-Åke (Gustafsson) var en mycket svag ledare. Daniel och Henrik h­ade gjort sin absolut bästa säsong och fick nästan ingen istid. I stället satsade han på andra s­pelare. Jag förstår inte hur han tänkte. Det var jättekonstigt. Landslaget har sett mycket b­ättre ut på senare tid.

Få, om något, slår dock dansbandsveckan i Malung 2007. Åtminstone om du frågar
T­ommy Sedin. I ett möte mellan Jofa All Stars och dansbandslandslaget Tre Toner fick han bilda femma med sina fyra söner.
– Sture Mattsson, som höll i det där, frågade om jag kunde övertala Daniel och Henrik att spela en välgörenhetsmatch för att samla in pengar till Barncancerfonden. Då sa jag att jag hade ett bättre förslag, att vi fixar en hel Sedin-femma. Peter och Stefan har ju spelat som backar, så jag ordnade det. Dansbandslaget ­hade förstärkt laget med (Håkan) Loob, (T­homas) Rundqvist, Roger Melin och Claes-Göran Wallin. I vårt lag spelade Per Elofsson, Torgny Mogren och Calle Johansson. Det var kul.

Glänste du?

– Ha, ha, ha. Det kan jag inte säga, men jag fick i alla fall vara med. Jag var äldst på plan, skulle jag tro. Jag har fått vara med om en hel del tack vare grabbarna, säger Tommy ­Sedin. 
ÖRNSKÖLDSVIK Den som närmar sig Örnsköldsvik österifrån via länsväg 1 060 plöjer samtidigt igenom historien om talangfabriken Modo. Få sagoböcker rymmer lika många h­jältar som den här sträckan. Där, i ett modernt hus med vitt tak, bor Niklas Sundström.

Lite längre fram, nere vid havsbandet, har Per Svartvadet sitt hem och bara några hus ­där­ifrån bor Pierre Hedin, som är granne med Hasse Jonsson. Ännu närmare Ö-vik, bakom en hög häck i utkanten av Järved, ligger ­Markus Näslunds herrgård på drygt 400 k­vadratmeter och bland hans grannar märks en viss Samuel Påhlsson.
Den enda till salu-skylten utmed vägen ­avser Conny Strömbergs hus, som om hockeyspelare utan NHL-meriter inte hör hemma här.

På andra sidan Örnsköldsviksfjärden, i Vågsnäs, har Peter Forsberg sitt majestätiska sommarhus. I en villa inte långt därifrån, i utkanten av Domsjö, bor Andreas Salomonsson och utmed strandremsan har Mattias ­Timander, Oscar Hedman och tvillingarna S­edin fasta och temporära adresser.
Det snickras för fullt där borta och varje hammarslag berättar att Daniel Sedin är på väg att flytta hem.
– Vi bor grannar på landet och jag har koll på bygget, hur det framskrider. Både Daniel och Henrik är ganska hemmakära och deras fruar kommer från stan. Det är inte osannolikt att de flyttar hem, men det kan ta några år efter att de har avslutat sina karriärer. Det ska ju fungera med barn och övriga familjen, skola och annat, säger Peter Sedin.

Om tvillingarna är varandras spegelbild är mannen som sitter på ett kafé i ­centrala Ö-vik och äter ceasarsallad med räkor en n­ågot ­äldre kopia. 41-åringen berättar att han har
­blivit ­tagen för att vara den ena tvillingen när han promenerat med Daniel eller Henrik på g­atorna i Vancouver.
– När jag varit tillsammans med en av dem har det hänt att folk har sträckt fram autografblocket, men då säger jag att det är fel person, att de får prova med honom som står där b­orta i stället. Rätt ska vara rätt, säger Peter.
Han är en av tvillingarnas två bröder, men det är inte så han tilltalas. I Örnsköldsvik är han Peter Sedin, inte ”tvillingarna Sedins store­brorsa”. Här, där ishockeyspelare är ett yrke bland alla andra, får alla ha sin egen identitet.
– Ja, här i stan är det ingen som kallar mig ­Daniels och Henriks storebror, säger Peter.

Hur har dina bröder förändrats under åren i NHL?

– Ingenting, egentligen. De är som vilka ­familjefäder som helst, tar hand om sina familjer och uppskattar det omkring. Det är inga större märkvärdigheter. Visst har de ekonomiska möjligheter och kan köpa dyrare grejer, men det är inget som sticker ut. Det tror jag gäller många spelare, åtminstone de som k­ommer från Ö-vik. Det är ingen extra flärd.

Visst, att se ett NHL-proffs i Ö-vik är u­ngefär som att springa på en svamp
i skogen. Är det därför många spelare v­äljer att bosätta sig här efter karriären?

– Ja, det är inga konstigheter. De rör sig på stan och beter sig som vilka andra människor som helst. Då tror jag att man uppfattas och tas emot på det sättet.

Peter var också en talang utöver det vanliga. Han gick på hockeygymnasiet, var lagkamrat med Niklas Sundström och Per Svartvadet och drömde om att bli en ny Mats Näslund.
– Han var liten, duktig, skridskostark och h­ade bra spelsinne – egenskaper jag uppskattade.

Det blev inte så. I de sena tonåren gav Peter upp hockeyn och bestämde sig för att följa store­bror Stefans fotspår, till universitetet i Luleå. I dag är han civilingenjör i maskinteknik och jobbar som produktions- och inköpschef på BAE Systems Hägglunds. Stefan, den först­födde, bor i Östersund och ingår, i sin roll som elnätschef, i ledningsgruppen för Jämtkraft.

Berättar det något om drivkraften i familjen Sedin, att ska man göra
något ska man göra det förbannat bra?

– Ja, det strävar vi alltid efter. Samtidigt ­måste man vara intresserad av de bitarna. ­Både Stefan och jag gillar att vara delaktiga och ­kunna påverka, att till viss del leda ett lag.

Men inom näringslivet spelas inga Stanley Cup-finaler…

– Nej, men det finns andra utmaningar.

Tror du att Henrik och Daniel fortsätter med hockeyn efter säsongen?

– Ja, men det ska definitivt vara i roller där de bidrar, inte som utfyllnadsspelare. Då kan de lika väl lägga av. De är tävlingsmänniskor och det har de alltid varit. Jag minns när jag och Stefan hade hockeyträningar i Kempehallen. Då sprang de runt läktaren på övre plan. Ja, u­nder varje träning körde de sina rundor, och det var tävling varje gång.

När Stefan Sedin i dag står vid en rink är det för att se dottern Moa, 12, ägna sig åt ­konst­åkning. Sonen Fabian, 10, har aldrig varit hockey­intresserad utan föredrar fotboll, längdåkning och skidskytte.
Peter har dock inte släppt hockeyn utan fungerar i dag som tränare för Modos U13-lag.
– Det är roligt att få vara en del av Modo och bidra till en stämning så att sonen och de ­andra barnen tycker det är kul att komma till ­träningen. Vi är ett bra ledarteam och jag ­gillar att jobba i team, säger han.

”Bra ledarteam” kan vara det här århundradets största understatement. Den NHL-­meriterade världsmästarbacken Mattias T­imander, norske Modo-ikonen Per-Åge S­kröder och Robert Bergström, huvudtränare i Umeå IK, ingår också i lagledningen.
– Alla bidrar med sin erfarenhet. Det är kul att se hur barnen utvecklas från år till år.

Dottern Wilma, 14, gav upp ishallen för s­tallet, men sonen Olle, 12, drömmer om NHL. Det innebär inte att han tvunget fantiserar om Vancouver. Ö-vik är som sagt en hockeystad och Peters fru, Ulrika, är kusin med Sanna Grundberg, som lovade en viss Victor Hedman evig kärlek i somras.
– Vi har varit i Tampa och hälsat på Victor och Sanna. Dessutom bor vi bara någon kilometer från varandra på somrarna. Victor har gett Olle en Tampa-keps och sådant, men V­ancouver ligger nog överst på listan. Där har han haft möjligheter att se matcher och fått v­ara med i omklädningsrummet.

För Peter Sedin, och inte minst barnen han tränar, är bortamötena med Järved speciella.
– Det var ju där vi fyra bröder började spela. Det var inte sällan 15–20 grader kallt, så man tränade en stund, gick in och värmde sig i omklädningsrummen och sprang sedan ut igen. Ibland var det snö på isen och då spelade vi med bandyboll. Många har det bättre förspänt i dag. Det är bara Järved som spelar på uterink och det är jätteläckert. Varje gång vi ska möta Järved ­pratar barnen om Winter Hockey Classic.

VANCOUVER Sedinarna fyllde 37 år i sep­tember och deras kontrakt med Vancouver l­öper ut efter den pågående säsongen, men mycket talar för att de fortsätter spela. F­rancesco Aquilini, klubbens ordförande och ägare, har personligen uttryckt att de tar pension den dag de själva anser att de är klara med hockeyn.
– Vi får se hur länge vi har kvar att spela. Det kanske tar slut efter den här säsongen eller så spelar vi i två år till, säger Daniel.
– Efter säsongen ska vi sätta oss och diskutera hur det blir. Det beror på laget, om det går åt rätt håll. Vill de satsa nytt och ungt kanske två 38-åringar inte är vad de vill ha. Det är upp till oss att visa att vi fortfarande kan spela, s­äger Henrik.

Jaromir Jagr, 45, spelar för Calgary…

– Ja, vi kanske spelar i tio år till, skämtar H­enrik och skrattar där han sitter i omklädningsrummet i Rogers Arena.
– Jag kan lova att jag inte spelar när jag är 45, men Jagr gör det bra varje år. Varför då sluta? Jag vet inte varifrån han får sin ”push”, men det är imponerande, säger Daniel.

Vad är det som driver er?

– Vi får ett stort driv av varandra, vill inte ­göra den andre besviken. Om jag inte är bra tränad eller har förberett mig åker Daniel ner i samma svacka. Vi måste vara på högsta nivå i varje match. Annars får båda skit och kritik. Sedan har vi alltid velat utvecklas, även när det gick tungt i början. Vi ville ta över efter förstakedjan med Markus (Näslund), (Todd) ­Bertuzzi och (Brendan) Morrison. Samtidigt som vi såg upp till dem ville vi på något sätt slå dem. Så har vi fungerat sedan vi var sex år ­gamla, säger Henrik.

Minns ni första gången ni kom hit, till Rogers Arena?

– Absolut. Både sommaren innan vi kom över på riktigt, då vi signade kontrakten, och när vi spelade våra första matcher. Sådant kommer man ihåg.

Berätta om NHL-debuten.

– Det var mot Philadelphia borta. Då tänkte man, wow, vilken liga. Det var bra spelare överallt. Sedan kom man sakta men säkert in i det. Det blev lättare och lättare att spela, men i början var det stort, säger Daniel.

Nu är ni inne på er 17:e säsong i Vancouver. Hur mycket är passion, hur mycket är ­arbete?

– Dagarna börjar bli räknade tills man är klar med det här, så vi försöker njuta och ha kul v­arje dag. Ett par år tillbaka var pressen väldigt stor. Vi skulle alltid producera och vara de som vann matcher. Då kände man av pressen. Det är annorlunda nu, säger Henrik.

Vancouver har två misslyckade säsonger bakom sig, men tvillingarna Sedin slutar a­ldrig tro på klubben i sina hjärtan.
– Vi hade ett fantastiskt bra lag i många år, gick till slutspel och Stanley Cup-final. Att ­sedan ha två så svaga säsonger är frustrerande och jobbigt för alla, spelare, ledare, fansen och folk runt omkring. Det vill vi inte vara med om igen. Vi är hungriga och ska vända trenden. ­Laget är på uppgång, och det känns som att det kan bli riktigt bra, säger Daniel.

Har ni kommit över förlusten i Stanley ­C­up-finalen 2011 än?

– Nej, och det kommer vi inte göra om vi inte vinner. Så är det faktiskt. Det kanske är den ­enda chansen man får, och att då vara så nära… Det var bittert och det är det fortfarande. Men nu är det en ny säsong och vårt lag blir bättre och bättre. Man vet aldrig… Vi hoppas fortfarande.

Lek med tanken att Vancouver gör en ny dålig säsong, klubbledningen kan trejda er till ett topplag och uppmanar er att lämna Canucks så att ni kan vinna Stanley Cup. Vad svarar ni?

– Nej, det är inte aktuellt, klargör Daniel.

Varför inte?

– Det kanske är svårt att förstå, men har man spelat så länge i samma lag… Att då åka någonstans i två–tre månader för att vinna Stanley Cup med en organisation som man inte har hjälpt den långa vägen? Nej, det skulle inte kännas rätt, säger Henrik.
– Många kanske tycker det är fel att man i­nte vill vinna Stanley Cup till varje pris, men för oss är det Vancouver eller ingenting, säger D­aniel.

Ni känner bevisligen för klubben. Kan det bli så att ni stannar kvar och jobbar inom Canucks?

– Det vore fantastiskt att jobba vidare i organisationen om det skulle finnas något som passar, men det får vi se. Vi vet inte vad vi vill och är öppna för allt, säger Henrik.
– Ja, nu är det hockey som gäller. Vi har alltid fokuserat på en sak i taget, säger Daniel.

Även utanför isarna har Sedinarna blivit r­espekterade i Vancouver. De har hyllats för sina medborgerliga insatser, fick 2012 ta emot Jack Diamond Award och så sent som i maj ­utsågs de till hedersdoktorer vid Kwantlen P­olytechnic University.
Det är belöningen för att de har skänkt 10 miljoner kronor till ett barnsjukhus och ­startat en stiftelse för barn och ungdomar i British ­Columbia. Bland annat har ­tvillingarna e­ngagerat sig i skolbarnen i Surrey, en av V­ancouvers förorter.
– Sedan vi kom hit år 2000 har det varit ­inpräntat i varje spelares huvud att vad som än händer på isen så hjälper vi till utanför. Det är kul att spela för en sådan organisation och när vi skrev nya kontrakt fick vi chansen att göra n­ågot. Som lag har vi varje år hälsat på barnen på barnsjukhuset. Det har alltid stått oss nära och det tar hårt när man träffar familjer med sjuka barn. Surrey är det största skoldistriktet som finns i Vancouver, och det är väldigt ­utsatt om man ser till fattigdom och sådana grejer. Vi hjälper till att driva ett ställe dit barnen kan komma efter skolan för att få hjälp med läxor, ägna sig åt andra aktiviteter och åka på utflykter, säger Henrik.
– Ja, i stället för att dras med i gängverk­samhet. Det känns viktigt att vi gör något för folket i Vancouver och British Columbia, fortsätter Daniel.

Han har själv tre barn, Ronja, 11, Erik, 9, och Anna, 6. Henrik har två söner, Valter, 11, och Harry, 7.
– Mina barn håller på med tennis, fotboll, gymnastik och hästar, så det är fullt upp, säger Daniel.
– Ja, vi spelar hockey, sedan åker vi hem och skjutsar våra barn. Det är det liv vi lever, säger Henrik.

Vad hade ni sysslat med om ni inte valt hockeyn?

– Det är en fråga jag har ställt mig många gånger. Antagligen hade vi följt våra bröder och gått någon universitetsutbildning, men vi kom aldrig så långt förrän hockeyn tog över. Sedan har det flutit på, säger Daniel.

Hypotetisk fråga, men hur långt tror ni att ni hade nått inom fotbollen?

– Division 3 kanske, säger Henrik och ler ­finurligt.

Du blev ju uttagen till pojklandslaget.

– Ja, men jag ringde och tackade nej så fort truppen togs ut. ”Danne” var lika bra, men jag hade förmånen att spela på en annan position.
– Fotboll är ju en tuffare sport med fler ­utövare. Det hade varit svårt att komma till ­någon högre nivå, säger Daniel.

Vad möter ni för reaktioner när ni rör er på stan?

– Det är ingen större grej när folk ser oss ute. Vi har aldrig gömt oss och far och handlar på matvaruaffären, säger Daniel.
– Downtown, om vi skulle shoppa på ­gågatan, skulle det bli lite värre, men vi bor u­tåt flygplatsen och åker med barnen på olika ­aktiviteter. Det är där vi försöker hålla oss, ­säger Henrik.

Vilket är ert första minne av ishockey?

– När vi klev ut på uterinken i Järved och harvade runt sargen i fem minuter. Sedan klev vi av och kom inte tillbaka förrän efter ett år. Det är i alla fall vad mamma har sagt, säger Henrik.
– Ja, det var en tuff start, säger Daniel och garvar.

STOCKHOLM Tobias Näslund, han som ­gjorde det viktiga 4–2-målet när Ångermanland vann TV-pucken 1994, drömde också om ett liv som hockeyproffs i Nordamerika.
– Det är klart att jag ville till NHL. Det var de drömmarna jag hade, men det är tufft, ett nålsöga man ska igenom, säger han 23 år senare.

Tobias kom inte så långt, men spelade i allsvenskan för Vallentuna och skulle få chansen att spela ishockey utomlands. 2005 gick flyttlasset till Australien av alla hockeynationer på den här planeten. 38-åringen, som ursprungligen kommer från Härnösand, spelade 21 matcher för Blue Haven Rhinos i AIHL. Klubben, som har sin bas i Erina och numera heter Central Coast Rhinos, vann bara fyra matcher och blev ohjälpligt sist i tabellen, men lagets svenske center samlade på sig minnen för l­ivet.
– Jag var ute efter ett roligt äventyr och skickade ett mejl till förbundet och frågade om det fanns någon liga och vad den i sådana fall höll för klass. Sedan fick jag en inbjudan och spelade där en säsong. Det var en skojig upplevelse, berättar han.
TV-pucken minns han också med glädje.
– Vi var favorittippade och hade tränat stenhårt hela sommaren. Ångermanland vann året innan så vi hade pressen på oss, kunde vinna dubbeln. Finalen var jämn, men sedan gjorde vi två snabba mål.

Stack Sedinarna ut redan då?

– Ja, de var jätteduktiga. De är ju födda 1980 och var dessutom ett år yngre än de flesta av spelarna.

Varför lyckades just de?

– De var gudabenådade talanger och minst lika bra i fotboll. De hade blivit proffs om de valt den sporten också. Dessutom är det två ö­dmjuka killar. De har talat genom det de gör, och då behöver man inte vara kaxig och dryg. Jag känner dem inte personligen, men ingenting verkar stiga dem åt huvudet. Det är jättekul att det har gått bra för dem, fast jag trodde inte att de skulle komma så långt. Absolut elitserien, men de hade sitt speciella spel och var mycket ute i hörnen, vilket de fortsatte med i NHL.

Förresten, hur tror du att Sedinarna hade hävdat sig i Australien?

– De hade gjort 350–400 poäng var. Minst.

Text: Stefan Holm Aftonbladet

Sven Gustavsson DN skriver om Vegas Golden Knights.

Hockeyborgen en enande plats efter masskjutningen i Vegas.


T-mobile arena är den senaste NHL-arenan i Nordamerika, i skuggan av skyskrapshotellen vid den berömda strippen.

Las Vegas. Med riddartema stormade Golden Knights in i spelstaden i öknen och gav dess hårt prövade invånare ­deras första proffslag. Det nya NHL-laget blev viktigt för att läka sår och ena Las Vegas efter masskjutningen.
Två svenskar var med från start och de stortrivs långt från strippens neon i en lugn förort.
Allt är inte alltid vad man tror det ska vara. När Las Vegas äntligen fick ett proffslag pratades det om ”hockey vid strippen”.

Men T-Mobile arena ligger inte alls vid The Strip, den nästan sju kilometer långa, berömda Las Vegas Boulevard där jättehotellen och kasinona trängs med varandra. Den ligger bakom ett parkeringshus ett par kvarter från strippen.

Laget har blivit en ny attraktion i stadens nöjesindustri och konkurrerar nu med illusionisten David Copperfield och sångerskan Cher om tillresta turisters biljettpengar.

– Det är många som flyttat hit och saknat hockey. Staden har verkligen tagit till sig laget och tvärtom, säger Chris Chapman från radiostationen Lotus Broadcasting.

Men framför allt blev Vegas Golden Knights Las Vegas-bornas egna lag, med drygt 14 000 säsongs­biljetter sålda och en symbol för den enighet som växte fram efter att masskjutningen från hotellet Mandalay Bay den 1 oktober, då 59 personer miste livet.

Masskjutningen inträffade bara drygt en vecka innan den historiska första matchen här i Las ­Vegas. Öppningsceremonin blev därför väldigt annorlunda. Samtidigt som de nya spelarna presenterades fick också hjältarna från terrordådet stå i rampljuset. Marc-André Fleury, William Karlsson och James Neal fick sällskap av sjuk­vårdare, läkare, brandmän och ambulanspersonal.

– Laget betydde väldigt mycket för att hela staden efter skjutningen, förklarar Chapman.

– Klart att det var tragiskt och jobbigt för oss också. Vi tog oss samman i laget och gick ihop med staden med en fin ceremoni. Alla kom ihop på ett bra sätt, säger Oscar Lindberg på skönjbar västerbottniska.

Med Golden Knights fick innevånarna en stor arena med publik inte bara i Nordamerika, utan i hela världen, där de kunde uttrycka sin sorg och hur de skulle gå vidare.

Förutom den viktiga delen blev starten en formidabel sportslig succé. Laget vann de tre första matcherna, förlorade mot Detroit för att sedan klippa till med en svit på fem raka segrar hemma.

Las Vegas första proffslag visade sig vara ett lag som vann.

– Den heta starten hjälpte till. Nu förväntas det att de ska vinna, speciellt här hemma, säger Chapman.

Förutom de speciella omständigheterna, hur viktigt var det för en så stor stad som Las Vegas att få ett proffslag?

– Väldigt viktigt. Under lång tid hade vi ingen annan identitet än kasinona. Nu har vi fått det i sportvärlden och det är viktigt. Vi som kommer hit från andra platser, jag kommer från New Jersey, har lag därifrån vi håller på. Nu har vi fått ett eget lag här, svarar Chris Chapman.

Den helt nybyggda träningsanläggningen i för­orten Summerlin, runt 30 minuter i bil från strippen, är nästan helt fullsatt när laget tränar. Det ordnas en matinsamling till dem som har det svårt, samtidigt som fansen kan se sina nya hjältar.

Det är också här spelarna bor och trivs.

– Det är lugnt och skönt, svarar William Karlsson och lägger direkt till:

– Här ute alltså. Vill man ha ståhej åker man bara in till downtown. Där finns allt.

– Man får lite mer för pengarna här. Det är stor skillnad, säger Oscar, som närmast kan jämföra boendekostnader med New York.

Förre Leksands- och Skellefteåspelaren Pierre Edouard Bellemare ger sin bild av förortslivet långt från strippens turistfällor:

– Tar det 15 minuter med bil, är det långt. Fast det är klart, i Skellefteå var det ju bara ett par minuter till hallen, säger fransmannen på svenska och skrattar.

Här är det inga turister. Här är det hockey­spelarnas förortsgrannar som kommer för att titta på stadens nya kategori kändisar, hockeyproffsen.

Wayne och Liah Danielson står med sina två barn längst fram i kön för att få autografer. Alla med Golden Knights-tröjor.

Hur reagerade ni när det blev klart att det första proffslaget i Las Vegas blev ett hockeylag?

– Vi blev väldigt exalterade. När vi flyttade hit fanns det ju ingen proffssport. Vi har växt upp med hockey och följt Minnesota Wild. Det har alltid varit en del av vårt liv, säger Liah om familjen, som flyttade från Minnesota för tre år sedan.

– Tvååringen Griffin älskar det. Vi köpte en ­liten klubba och puck. Han spelar hela tiden. Han älskar att titta också. Det är som tecknat på tv, han bara sitter still och tittar.

Vad tycker ni om starten?

– De har gjort det på helt rätt sätt. De vände sig till staden och dess innevånare för att få stöd. Därför har de också fått många som följer dem, säger Wayne, som köpt två säsongsbiljetter.

Vid tidigare NHL-expansioner har intresset i första hand varit stort för att få ett proffslag. Förståelsen av hockeyns taktiska finlir eller uppskattningen för ett svårt pass eller skott har ofta ersatts av entusiasm.

Är det här en hockeypublik eller en publik glad över att se en proffssport?

– Både och. De har väl lärt sig vid det här laget, men det känns som de har kul och hejar på. Känns som hockeyfans, tycker William Karlsson.

På väg till matchen mot Los Angeles, närmaste bortalag, går vi igenom New York–New Yorks kasino. Det finns en hel del med Kings-tröjor vid de enarmade banditerna och Black Jack-borden.

Utanför arenan stöter vi på Shawn Hickey som gått all in vad gäller fansutstyrsel. En vän vid den brittiska filmindustrin har gjort en hel gyllene rustning till honom. Nu har han den på matcherna och har redan blivit en lokal kändis. ­Premiären var NHL:s årliga prisutdelning i somras.

– Då var det en kul grej, men redan då såg jag hur barn gillade den och tog den på allvar. Då bestämde jag mig för att fortsätta bära den, trots att den är obekväm.

Vad tycker du om loggan?

– Stark, enkel och kraftfull. Summerar allt i en enda ikonisk bild. Jag älskar den och hockey, ­säger Shawn, som växt upp med sporten.

Hans kompis Steve från Buffalo, men bor numera i Las Vegas, berättar hur han reagerade när det blev klart att Vegas fick ett NHL-lag.


Shawn Hickey visar hur ett äkta Golden Knights-fan ser ut. Här med kompisarna Steve och Frank.

– Jag konverterade direkt. Kastade mina Buffalo­grejer och satte på mig Vegaströjan. Det var det bästa som kunde hända. Det är bra för staden. Men som du ser är det många hockeyfans här med alla olika tröjor, som ger en bra mix på matcherna av hejande och buande, säger Steve.

Före matchen visas en film på mediakuben med riddartema och på isen finns en ”sten” med ett svärd. Stadens riddare drar loss det och försvarar sig mot motståndarlagets kämpe innan isen blir en filmduk och förvandlas till ett eldhav där riddare och hockeyspelare blandas. Publiken får en liten Vegasshow redan före nedsläpp.

De som skrapar isen i reklampauserna är klädda mer som romerska soldater, men riddartemat går igen vid ena kortsidan där de andra NHL-lagens märken hänger. Flaggorna ser ut som hämtade ur filmen ”Ivanhoe”.


Även lagets svenskar gillar sitt nya lags logga.

– Cool, säger Oscar Lindberg.

– Häftig, stilren. Snyggt hur de får in ett V där i märket, lägger William till.

Hur var det att vara med när ett nytt lag byggs?

– Allt var ju nytt för oss också. Vi kände ju ingen och kom till en helt ny stad. Det var väl största skillnaden mot att komma till ett etablerat lag, säger William.

Laget fick en fantastisk start med sex segrar på de sju första matcherna i Las Vegas.

Vad betydde det?

– Det var väldigt speciellt att spela hemma i början. Publiken var helt galen och exalterad att se ett nytt lag. Bra tajmning att vi fick börja med så många matcher hemma, säger William.

Ni som är här nu var ju spelarna som era förra klubbar valde att inte skydda när Vegas skulle välja sina. Var det en faktor för att få ihop er som grupp?

– Utbölingarna. Precis, vi har ju något gemensamt i alla fall. Men jag vet inte om det gjorde att vi snabbt kom ihop, för det är många sköna hockeyspelare som är här. Det gick fort att lära känna alla, menar William.

Även om de bor i en stad för de flesta känd som en av världens största nöjesmetropoler är det inget de känner av här ute i Summerlin.

Vad gör ni när ni är lediga?

– Han hänger bara med sin flickvän, säger W­illiam snabbt riktat till Oscar.

– Haha, nej, men man försöker väl göra lite olika grejer. Vi har varit på en helikoptertur och sedan försöker vi se så mycket av staden man kan, svarar Oscar.

– Jag skruvade ihop en Ikea-säng i går, lägger William till och ger en inblick i vardagslivet för en NHL-spelare.

Spelar ni något?

– Jag har gamblat typ två gånger sedan jag kom hit. Det är inget sug man har, tycker William och även Oscar har testat det staden är berömd för.

Från träningsanläggningen kan man se rakt ut genom fönstren vid ena kortsidan. En utsikt med palmer som Oscar Lindberg knappast hade när han tränade i Skellefteå Kraft arena och han medger med ett leende att det är behagligt.

William drar det ett steg längre:

– Det är harmoniskt. Det är svårt att klaga, säger han med ett nöjt leende dagen innan han gjorde två mål mot Los Angeles och gick upp som tvåa i svenskarnas skytteliga.

Fakta. Intresset för Golden Knights
14 000 säsongsbiljetter har sålts, av resten av de förhandssålda biljetterna var före säsongsstarten 20 procent bokade i hemstaten Nevada, och 40 procent sålda till Kalifornien, New York, Illinois och Pennsylvania, enligt Forbes.

Las Vegas saknar lag i de tre andra stora proffsligorna i USA: Amerikansk fotboll (NFL), basket (NBA) och baseboll (MLB).

Publiksiffrorna

Arizona (5–2) 18 191

Detroit (3–6) 17 645

Boston (3–1) 17 562

Buffalo (5–4) 17 617

St. Louis (3–2) 17 883

Chicago (4–2) 18 108

Colorado (7–0) 17 702

Winnipeg (5–2) 18 110

Los Angeles (4–2) 18 211

San José Sharks (5–4) 18 094

Det ger ett snitt på 17 912 på de tio första matcherna.

Derek Dorsett, 30 år, har fått sluta spela p.g.a. en nackskada. Läkarna avråder Dorsett från att fortsätta.   Han hade ju börjat den här säsongen otroligt bra och gav sitt lag ytterligare en dimension i spelet. Dorsett kom ut på isen när Daniel Sedin hyllades för sina 1000 poäng och det var riktigt rörande.




Spelet går så jävla fort idag och jag är så less på höra många kommentatorer säga ”it’s a clean hit!” och så får killen ledas ut från isen. Kommentatorerna har ju för fan noll koll. Det här är en annan sport idag jämfört med tidigare men det tar man ingen hänsyn till.


http://www.thehockeynews.com/news/article/canucks-dorsett-devastated-as-career-likely-over-due-to-neck-injury

Det här är inte en clean hit. Ingen ka-pow heller.

Jag vet inte när och hur Dorsett blev nackskadad men den här tacklingen kan verkligen ödelägga en karriär. Dorsett var en slagskämpe på isen och det kan också vara där han skadade sig, många slagsmål blev det...

Dorset hade kvaliteér som hockeyspelare och karriären blev alldeles för kort.

Dagens Nyheter 26 december 2017

En 100-åring som föddes ur första världskriget

National Hockey League fyllde 100 år i tisdags. Skapandet av ligan kom att forma sporten ishockey det kommande århundradet. NHL blev målet för unga hockeyspelare inte bara i Kanada och USA, utan också i Sverige och andra länder i Europa. NHL dominerade och utvecklade spelet, samtidigt som ligan växte. Spelet finslipades än mer med influenser utifrån.

Men allt startade med ond bråd massdöd.

Första världskrigets slakt på unga män fortsatte och när även kanadensiska hockeyspelare i National Hockey Association tvingades till skyttegravarna i Europa fick ligan till slut lägga ner.

Antalet lag var nere till bara fem och när hela Toronto Shamrocks i februari 1917 skickades till Europa­ var det slutet. Laget bestod av soldater, som spelade i sina khaki-­uniformer.

NHA och en regional liga i väst gjorde upp om mästartiteln och vilka som skulle vinna Stanley Cup, som funnits som mästarpokal ­sedan 1893.

Det fanns även kontroverser som gjorde att Shamrocks ägare inte fanns med när ägarna till fyra andra klubbar träffades på ett hotell i Montreal och bildade National Hockey League 26 november 1917.

Klubbarna Montreal Canadiens, Montreal Wanderers, Ottawa Senators och Quebec Bulldogs bildade ligan, som 19 december samma år spelade sin första match. Wanderers slog Toronto Arenas med 10–9. Arenas had kommit in då Bulldogs inte kunde ställa ett lag på benen.

Första säsongen fullföljdes med bara tre lag då Wanderers hemmaarena brann ner till grunden strax efter nyår 1918. Toronto Arenas, som senare blev Maple Leafs, vann finalen mot laget från väst Vancouver Millionairs med 3–2 i matcher och blev de första mästarna i NHL.

Soldaterna som återvände från världskriget hade med sig spanska sjukan och miljoner människor dog i Nordamerika direkt efter kriget. För NHL fick det till följd att finalen mellan Montreal Canadiens och Seattle Metropolitans 1919 aldrig spelades.

Från 1920 har mästare korats varje säsong, utom 2005 då ligan inte spelade på grund av lockout.

1925 slog Victoria Cougars Canadiens i final. Det var sista gången ett lag som inte var med i NHL vann Stanley Cup.

20-talet markerade en snabb tillväxt för ligan, som också spred sig till USA. Boston Bruins blev första laget från söder om gränsen 1924 och New York Americans tillkom året efter.

I kamp med den snabbt växande filmindustrin byggdes enorma is­palats i USA. Mycket större än arenorna i Kanada. New York fick Madison Square Garden, Boston sitt Garden och i en ny jättearena i Chicago underhölls publiken med en orgel.

Ägarna bakom NHL insåg att de här palatsen, som ofta tog upp till 18 000 åskådare, var tvungna att finnas med i NHL om det skulle bli en framgångsrik liga.

Lag som Pittsburgh Pirates, Chicago Black Hawks och Detroit ­Cougars kom med i ligan.

Ottawa Senators var det dominerande laget de första åren. 1924 vann Canadiens sin första titel och 1928 New York Rangers, som det första från USA.

NHL på 20-talet handlade mycket om dålig utrustning med knappt några skydd alls, dålig belysning, så åskådarna hade svårt att se vad som hände på isen, samt hårda klubbor som användes som vapen.

Redan då manifesterades den hårdhet som sedan skulle komma att bli ett adelsmärke för ligan och myten om ärrande kanadensiska hockeyproffs.

Depressionens 30-tal blev tuff också för den professionella hockey­ligan. Lag lades ner eller bytte stad, men hade svårt att överleva. De nya lagen i Philadelphia och St. Louis överlevde till exempel bara en säsong.

Men några nya ägare kom också in, som började bygga stabila klubbar. James Norris köpte Detroit Falcons 1932 och gjorde om laget till Red Wings med det klassiska bevingade hjulet som symbol. 1936 och 1937 vann laget Stanley Cup.

Norris fick sedan ge namn till ­priset som går till ligans bästa back.

Conn Smythe tog över Maple ­Leafs i Toronto och byggde Maple Leafs Garden 1941. Redan 1942 vann laget Stanley Cup-finalen mot Detroit.

Smythe namnger numera priset som delas ut till slutspelets bäste spelare.

Säsongen 1942–43 markerade en ny era. Lagen var nere i bara sex stycken. Men de 120 NHL-spelarna kom att skapa en epok som blev mycket stabil de kommande 25 åren.

Det var eran med Orginal Six-lagen, från Kanada Toronto och Montreal och från USA Detroit, Chicago, Boston, samt New York Rangers.

Det blev en tid där olika lag dominerade år efter år. Toronto vann Stanley Cup fem gånger på sju år 1945–51. Montreal fem år på raken 1956-60, något inget annat lag klarat av. 1962-69 delade Toronto och Montreal på titlarna med fyra var.

Under Orginal Six-eran möttes lagen 14 gånger och 1968 var det dags för nytt blod. NHL fördubblades till tolv lag med nya lag i Philadelphia, St. Louis, Pittsburgh, Minnesota, Oakland och Los Angeles.

Ligan som startades i Montreal hade spridit sig ända till Kalifornien.

Första säsongen bilades de nya sex lagen en egen division, så att de skulle komma in i ligan och även vara garanterade slutspelsplatser. St. Louis antog utmaningen under en coach vid namn Scotty Bowman och gick till tre raka finaler från 1968. Men Montreal två gånger, och Boston en, blev för svåra.

NHL har alltid skapat stjärnor som fått unga hockeyspelare att vilja bli som dem. Howie Morenz var ligans första superstjärna och Eddie Shore betydde mycket för spridningen till USA på 1920-talet.

Georges Vezina stod 328 raka matcher i Montreals mål. Han spelade 16 säsonger innan han dog en för tidig död vid 39 års ålder.

Vezina fick sedan ge namn till priset för den som utses till ligans bästa målvakt.

Med Orginal Six kom spelare som Gordie Howe, Maurice ”Rocket” Richard, Ted Lindsay, Jacques Plante och Stan Mikita fram.

Den urstarke Howe blev ligans stålman med flest matcher genom tiderna och Richard den förste att göra 50 mål på en säsong, men också en viktig symbol för frankkanadensarna.

När han stängdes av för ett fullt påhopp på isen utbröt kravaller i Montreal från den fransktalande befolkningen som ansåg sig vara diskriminerad.

Plante blev förste målvakten med mask 1959, men ända fram till 1974 spelade den sista målvakten Andy Brown i Pittsburgh utan mask.

1946 kom första plexiglaset och 1954 ismaskinen, den berömda Zambonin, gjorde att isen förbättrades radikalt och spelet blev ­bättre.

1957 blev Bostons Willie O’Ree den första svarta spelaren i NHL och året innan gjorde bland annat Ted Lindsay första försöken att starta ett spelarfack. Det skulle dock ta ytterligare tio år innan facket blev en part att räkna med.

Första året på 1970-talet dominerade Boston med superstjärnorna Bobby Orr och Phil Esposito.

1973 väckte Chicagos skarpskytt Bobby Hull stor uppmärksamhet när han gick över till en nystartat pirat­liga World Hockey Association.

NHL stod dock emot utmaningen och efter sju säsonger försvann WHA. Edmonton Oilers, New England Whalers, Quebec Nordiques och Winnipeg Jets gick upp i NHL.

Philadelphia 1974 och 75 blev första expansionslag att vinna Stanley Cup. Det skrämmande laget spelade i Forum på Broad Street och spelade inte bara bra hockey. Laget var brutalt med fysisk hockey och slagsmål och ”Broad Street-Bullies” slog sig bokstavligt talat till två titlar. Laget hade också en strålande målvakt i Bernie Parent.

Men 1976 tog ligans framgångsrikaste coach genom tiderna Scotty Bowman och hans Montreal över. Laget vann fyra år i rad och speciellt laget från 1976-77 anses vara det bästa som spelat spelet. Laget förlorade bara åtta matcher den säsongen och rekordpoängen 132 står sig än i dag.

Nio av spelarna i laget valdes in i Hockey Hall of Fame, vilket säger en hel del. Där fanns hockeynamn som får håret att resa sig på armarna: Guy Lafleur, Larry Robinson, Serge Savard, Bob Gainey, Steve Shutt och Ken Dryden.

Montreals era bröts av en annan byggd på smarta draftval. Med spelare som backen Denis Potvin, centern Bryan Trottier, målvakten Billy Smith och forwardar som Clark Gillies och Mike Bossy vann New York Islanders fyra år i rad.

Där fanns också backen Stefan Persson och forwarden Anders Kallur, som var med hela vägen och blev de första svenskarna att vinna Stanley Cup. Islanders vann 19 raka matcher i playoff, ett rekord som stor sig fortfarande. Deras styrka i slutspel visade sig i de fyra finalerna laget spelade. Blott tre matcher förlorades där.

Invandringen av svenskar och finländare började på 1970-talet. Vaclav Nedomansky, som hoppat av från Tjeckoslovakien, kom i slutet av 70-talet.

Nästa dominerande era svarade ett lag från Kanadas prärie för. Edmonton Oilers med en ung talang vid namn Wayne Gretzky kom att dominera med fem Stanley Cup-titlar på sju år 1984-90

Bara Montreal, 1986 med Mats Näslund och Kjell Dahlin, samt Calgary med Håkan Loob 1989, bröt sviten.

Gretzky hade ifrågasatts om han inte var för liten och tunn för NHL. Men han visade alla belackare att han inte bara kunde spela där. Han blev den störste genom tiderna och med Edmonton utvecklades hockeyn till ett snabbt spel med spelare som Mark Messier, Jari Kurri, Paul Coffey och målvakten Grant Fuhr.

När nästa superstjärna klev in i ligan vann Pittsburgh 1991 och -92. Mario Lemieux var en jätte i jäm­förelse med Gretzky. Lemieux gjorde mål redan i sitt första NHL-byte och så fortsatte det.

Som medspelare fick han en långhårig tjeck som blev den största spelaren från Europa som spelat i NHL. Jaromir Jagr debuterade 1990. Han spelar fortfarande i ligan där bara Gordie Howe har spelat fler matcher.

NHL från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet är en guldera i ligans historia. Nästan alla gällande rekord sattes den perioden då superlagen med superstjärnor regerade.

Detroit och Colorado dominerade kring millennieskiftet och en bit in på 2000-talet. Detroit mycket tack vare en hel femma med de ryska spelarna Sergej Fedorov, Igor Larionov, Vjatjeslav Kozlov, Vladimir Konstantinov och Vjatjeslav Fetisov. Det var återigen den niofaldiga Stanley Cup-mästaren som coach Scotty Bowman som satte ihop dem och lät dem spela det spel de lärt sig hemma innan muren föll.

Men svenskarna spelade också stor roll med Nicklas Lidström i spetsen. Han blev 2008 den första lagkaptenen från Europa att lyfta Stanley Cup-bucklan.

Spelarfackets makt resulterade 2004–05 att ligan stängdes. En lockout fick spelare att vila eller spridas över världen. Elitserien blommade upp till en säsong vi aldrig sett maken till i Sverige och Frölunda vann SM-guldet med en hel NHL-femma.

Lockouten ledde till att lönetak infördes och har jämnat ut styrkan mellan lagen och hyfsat till ekonomin för klubbarna. Nu finns inte utrymme för eror likt Montreals, Islanders eller Edmontons. De senaste 25 åren har 13 olika lag vunnit Stanley Cup, även om Pittsburgh vunnit två år i rad nu. Även det med ett par superstjärnor i spetsen – Sidney Crosby och Jevgenij Malkin.

Men lockouten ledde också till ­tuffare bedömningar av spelförstörande moment som tagit över och höll på att förstöra spelet. Åretigen blev spelet snabbt och underhållande lirare tilläts visa vad de kunde.

2005 var också året då både Sidney Crosby och Alexander Ovetjkin kom in i ligan. Två av de riktigt stora genom tiderna, trots att de fortfarande spelar.

Utvecklingen från den där ligan med fyra klubbar som startades i östra Kanada 1917 har varit svindlande och den har styrt hela sportens utveckling globalt.

Influenserna från Europa har gjort spelet snabbare och mer taktiskt, men också fått till följd att det i dag är under 50 procent kanadensare i ligan.

Expansionerna har fått sporten att växa till södra USA där klubbar som Tampa, Dallas, Anaheim och Los Angeles vunnit Stanley Cup.

Och utan Phoenix/Arizona Coyotes hade aldrig en ung kille vid namn Auston Matthews spelat hockey i Toronto Maple Leafs i dag.


Ett återskapande av en del av matchen mellan Ottawa och Montreal för 100 år sedan, som en del av 100-årsfirandet.


Johnny Bowers, Detroits målvakt, räddar en puck mot Boston 1941.


Bobby Orr och Phil Esposito
När Lidström blev mästare med Detroit 2008 blev han den första lagkaptenen från Europa att lyfta Stanley Cup-bucklan. Bredvid Lidström står Tomas Holmström  


Sven Gustavsson
sven.gustavsson@dn.se

Wallmark uppkallad, kul

http://gocheckers.com/articles/transactions/hurricanes-recall-wallmark-checkers-recall-lorentz

Wallmark har nu gjort sitt första NHL-mål

Mange skrev:Wallmark har nu gjort sitt första NHL-mål

Stort grattis! Dessutom ett bra NHL-mål, han är inne i skiten och jobbar, sånt brukar uppmärksammas.

Mycket talar för att den levande legendaren Jaromir Jagr har spelat sin sista NHL-match. Men det kan fortfarande bli ett sjätte OS för tjecken.

Jaromir Jagr fick en bit in på säsongen ett ettårskontrakt med Calgary i NHL. Det betydde att den 45-årige tjecken inledde sin 22:a säsong i världens bästa liga.

Just nu går han skadad och när han spelat har det inte blivit någon blixtrande succé. Bara ett mål och sex assist på 22 matcher är skillnad mot de 66 poäng han producerade säsongen 2015-16 i Florida.

TSN har nu avslöjat att Jagrs agent Petr Svoboda har fått klartecken från Calgarys ledning att börja leta efter en ny klubb.

Calgary och Jagr har ett avtal som säger att båda kan bryta kontraktet om samarbetet inte faller väl ut.

Jagr sa inför den här säsongen att det till 99,9 procent var hans sista. Nu talar mycket för att den avslutas i förtid.

Under helgen har det i Nordamerika börjat höras rykten om att Jagr skulle få en chans i Tjeckiens OS-lag. Det skulle i så fall bli hans sjätte OS.

I hans gedigna meritlista finns ett OS-guld från 1998, VM-guld 2005 och 2010, samt Stanley Cup-mästare 1991 och 1992.

Enligt Sportnets Chris Johnston är det dock knappast troligt för en comeback i Tjeckiens landslag, där han tog ett bejublat avsked vid hemma-VM i Prag 2015.

Jagr spelade sin senaste match mot Chicago på nyårsaftonen och hans ambition är att fullfölja hela säsongen i NHL.

Totalt i NHL:s 100-åriga historia är det bara Gordie Howe och Mark Messier med 1 767 respektive 1 756 matcher, som spelat mer i NHL än Jagr, som hittills spelat 1733.

Bara Wayne Gretzky har gjort fler poäng än tjecken, 2 857 mot 1 921.




Sven Gustavsson
sven.gustavsson@dn.se

Från Filip Durufelt, Aftonbladet

NHL-karriären väntas vara över för Jaromir Jagr



En av de absolut största ser ut att ha gjort sitt i NHL.

Jaromir Jagr, 45, lämnar Calgary Flames och väntas nu återvända till Tjeckien för spel i moderklubben.

Har vi sett det sista av en NHL:s främsta spelare någonsin? Ja, det mesta talar för det.

Efter att ha satts upp waivers av Calgary Flames under gårdagen valde inget annat lag att plocka in tjecken, som därmed ser ut att ha gjort sin sista match i NHL.
Den numera 45-åriga Jagr fick kontrakt med Calgary så sent som i början av oktober förra året men han har haft återkommande problem med skador.

Tvåa i poängligan efter Gretzky

Han har endast varit ombytt i 22 matcher och svarat för ett mål och sex assist den här säsongen. Totalt under hans NHL-karriär som spänner över tre årtionden har Jagr gjort 766 mål och 1921 poäng.
Men det är han den näst bäste poängplockaren i ligans historia efter Wayne Gretzky, som sitter säkert med sina 2 857 poäng.

Vunnit Stanley Cup, OS och VM

Jaromir Jagr debuterade i NHL 1990, endast 18 år gammal, och vann Stanley Cup med Pittsburgh Penguins under sina två första säsongen. Efter Penguins har han även representerat Washington, New York Rangers, Philadelphia, Dallas, Boston, New Jersey, Florida och Calgary.

Under åren 2008–2011 spelade han för Avangard Omsk i KHL.
På landslagsnivå har Jagr också varit framgångsrik. Tillsammans med Tjeckien vann han OS i Nagano 1998 samt VM 2005 och 2010. Han har dessutom vunnit NHL:s poängliga fem gånger.

Nu väntas Jaromir Jagr vända hem till Tjeckien och spela för moderklubben Kladno i andradivisionen, skriver TSN-journalisten Bob McKenzie på Twitter. En klubb som Jagr dessutom är majoritetsägare i.

William Karlsson i Vegas Golden Knights har nu gjort 33 mål. Ingen svensk har gjort fler i NHL sedan Daniel Sedin gjorde 41 2010-11.

Jokerman skrev:William Karlsson i Vegas Golden Knights har nu gjort 33 mål. Ingen svensk har gjort fler i NHL sedan Daniel Sedin gjorde 41 2010-11.

Hela Vegas grejen är ju helt osannolik.
Eller bara ett enkelt bevis på att motivation slår klass,
och att framgång föder framgång.

Vegas är nog mest en känsla av revansch, ratade spelare som Jävlar skall visa, kan räcka långt

Slutspelet drar igång inatt

Tampa Bay–New Jersey

Speldatum (svensk tid): 13, 14, 17, 19, eventuellt 22, 24 och 26/4.

Boston–Toronto

Speldatum: 13, 15, 17, 20, eventuellt 22, 24 och 26/4.

Washington–Columbus

Speldatum: 13, 16, 18, 20, eventuellt 22, 24, 26/4.

Pittsburgh–Philadelphia

Speldatum: 12, 14, 15, 19, eventuellt 21, 23, 25/4.

Nashville–Colorado.

Speldatum: 13, 14, 17, 19, eventuellt 21, 23, 25/4.

Winnipeg–Minnesota.

Speldatum: 12, 14, 16, 18, eventuellt 21, 23 och 26/4.

Vegas–Los Angeles.

Speldatum: 12, 14, 16, 18, eventuellt 20, 22 oh 24/4.

Anaheim–San Jose.

Speldatum: 13, 15, 17, 19, eventuellt 21, 23 och 25/4.

Vegas imponerar



Doughty

"There's no way they're going to be a better team than us by the end of the season."   -Drew Doughty.

Vegas vidare. Laget har ALDRIG förlorat en slutspelsmatch.

Så häftig askungesaga!

William Karlsson hade tidigare under 3 säsonger gjort 50 poäng (18+32) med Anaheim Ducks och Columbus.

Första säsongen i Vegas gör han 78 poäng (43+35) och har +49 i plus/minus statistiken. Vegas "no 1 Sniper". Har grym kontroll, fantastisk spelförståelse och utstrålar klass när han kommer in på isen på det sätt stora poänggörare gör.

Boston-Toronto match 7 inatt!!!

Vad det hela handlar om:
Big bad Bruines vs Anderson