Hockeyklubban 1999

Karin Bojs DN: 
När hockeyklubban slog till med kraft

Bilden på hockeyklubban öppnade ögonen på många. Den var tydlig, och en bild säger mer än tusen ord. Just därför blev motståndet så hårt.

Vi kan sätta datum till 23 april 1998. Då publicerade Michael Mann, Raymond Bradley och Malcolm Hughes en artikel i Nature, med en rekonstruktion av klimatet på norra halvklotet de senaste 600 åren.

Eller så kan vi ta 15 mars 1999. Då publicerade samma författare en utvidgad version i tidskriften Geophysical Research Letters, med klimatet på norra halvklotet de senaste 1 000 åren.

Men alla läser inte Nature och Geophysical Research Letters. Därför vill jag sätta datum till 22 januari år 2001. Då presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin sammanställning: ”TAR climate change : The scientific basis.” 

Före detta datum var det rimligt att säga ”jag visste inte”. Historiens dom kommer att bli hård över alla som framhärdade i motstånd efter januari 2001.

Rapporten var den tredje stora sammanställningen från IPCC (som startades 13 år tidigare av bland andra den svenske meteorologen Bert Bolin). År 2001 slog klimatpanelen för första gången fast att världen faktiskt blir varmare, och att det till stor del beror på människans utsläpp av växthusgaser.

Rapporten fick ett genomslag i världen som de två tidigare IPCC-rapporterna inte hade fått – tack vare en bild som fanns med i sammanfattningen. Nämligen Manns, Bradleys och Hughes graf från 1999. Hockeyklubban. Mätdata från årsringar av träd, koraller och historiska källor och för det senaste århundradet från termometrar. Ett barn kan se hur kurvan plötsligt vänder stuprätt uppför. Precis som bladet på en hockeyklubba. 

Tydligare kan klimatförändringen inte illustreras.

Både bilden och de tre upphovsmännen personligen utsattes för ett drev som saknar motstycke i vetenskapshistorien. 

Givetvis finns detaljer som var befogade att ifrågasätta, såsom en del felaktigheter i källmaterialet som senare korrigerades av författarna. Men i stora drag står sig hockeyklubban alldeles utmärkt, rent vetenskapligt. Slutsatserna har förstärkts och bilden är till och med mer alarmerande i dag, när vi ligger på drygt 1 grads global ökning sedan 1800-talet, jämfört med de 0,6 grader som den första hockeyklubban visade. 

Den som gör en snabb googling på internet kan dock få ett annat intryck. På nätet får kampanjmakare fortfarande breda ut sig med felaktiga fakta.

Om världen hade lyssnat mer på IPCC och forskare som Michael Mann redan 2001, och mindre på desinformatörerna, skulle utmaningen för vår tids unga ha varit väldigt mycket mindre.

I IPCC:s rapport från 2001 fanns också ett antal scenarier om vilken utveckling som då kunde väntas för det kommande seklet. Det mest optimistiska scenariot kallades för B1 och innebär att uppvärmningen stannar på ungefär 2 grader till år 2100. Andra scenarier pekade mot 3 eller 4 grader som mest troligt utfall.

I veckan presenterade Glen Peters vid institutet Cicero i Norge en jämförelse av hur verklighetens utsläpp står sig jämfört med IPCC:s scenarier, både de från 2001 och de som är mer moderna. 

Glen Peters jämförelse visar att vi för närvarande ligger långt ifrån Parisavtalets målsättning om max 1,5 grader. Om vi fortsätter som hittills är världen är snarare på väg mot 3 grader till år 2100.

Vi hade kunnat mjukbromsa för 18 år sedan. Men det gjorde vi inte, trots att vetenskapen fanns, inklusive den tydliga bilden på hockeykurvan. 

Därför måste vi nödbromsa nu.

Karin Bojs
vetenskap@dn.se

Björn Wiman DN: Leopardi visade att oändligheten inte innefattar ­människan


Filosofen och poeten Giacomo Leopardis mest berömda dikt ”L’infinito” firar 200 år ackompanjerad av ett brutalt oväder över hans födelseplats. Det hade han själv haft lätt att förstå; en av hans grundtankar var att naturen förr eller senare kommer att krossa allt det som den skapat.

På innergården till det italienska palatset med anor från 1200-talet står en man och sopar upp glasskärvor från ett fönster som krossats i vinden. Gårdagskvällens oväder var brutalt. Tidningsrubrikerna talar om en tornado med åska, blixtar och våldsamma slagregn. Vindens raseri har slitit upp hundratals träd, byggnader har brunnit, vägar svämmat över. På stränderna har badinrättningarnas strandstolar och parasoller demolerats som efter ett bombnedslag.

Nu börjar lugnet lägga sig igen över den lilla staden Recanati i centrala Italien. Det anrika biblioteket i familjen Leopardis hem har, trots den krossade fönsterrutan, klarat ovädret utan skador. Det var här poeten och filosofen Giacomo Leopardi fick sin skolning i början på 1800-talet; det sägs att han redan som tonåring hade läst 70 procent av familjebibliotekets 20 000 volymer. I Italien är Leopardi ett monument – storskrävlaren Gabriele D’Annunzio har sagt att det finns tre riktiga poeter på italienska: Dante, Leopardi och han själv. Därefter ingenting.

I utlandet är Leopardi mindre känd, trots att hans filosofi föregriper mycket av det som man senare finner i den stora pessimistiska idétraditionen. Som poet skulle man kunna se honom som ett slags motsvarighet till Erik Johan Stagnelius: olycklig, ensam och puckelryggig, men med en tidlös klang i språket.

I år firar Leopardis mest berömda dikt ”L’infinito” 200 år. Varje italienskt barn har läst den i skolan och människor vallfärdar till kullen där den skrevs, med vidsträckt utsikt över Le Marche. I museet finns en ”selfie corner” med författarens byst, i turistshopen säljs t-shirts, paraplyer och vattenflaskor med dystra Leopardicitat (”Jag förstummas av det intet som omger mig.”). Utanför det berömda biblioteket sitter en skylt från andra världs­kriget, signerad den tyske ockupations­generalen Kesselring, om att byggnaden utgör kulturellt minnesmärke och står under tyskt beskydd.

Den typen av påbud bryr sig alltså naturen inte om. De krossade fönstren från årets oväder är inte första gången som naturens makter hotar Leopardis hem; 2016 trängde vatten från ett kraftigt skyfall in i biblioteket. Det är en ironi som poeten själv, med sin illusionsbefriade syn på människan och naturen, hade haft lätt att förstå. En av hans grundtankar var att naturen förr eller senare kommer att krossa allt det som den skapat. Världen blir till, existerar och kommer att sluta finnas av rent mekaniska orsaker. I förhållande till människan är naturen inte en grym moder, utan en likgiltig styvmoder.

I en text från 1832 talar Leopardi explicit om klimatet, på ett sätt som i dag är lätt att uppfatta som profetiskt. Med sin misantropiska grundsyn är Leopardi fast övertygad om att människans civilisation gör klimatet varmare där den rycker fram. Han polemiserar mot den äldre generationens klagan över att vädret har blivit kallare och menar att kyleffekten snarare äger rum i de åldrande människornas inre. Om deras observationer vore korrekta, noterar Leopardi, skulle Italien vara ”lika kallt som Grönland”.

Föga kunde han ana att hans sarkasmer 200 år senare skulle besannas. I veckan kulminerade en värmebölja över Grönland, med temperaturer över 20 grader och en issmältning i nivå med vad klimatforskarnas modeller visar på skulle inträffa först år 2050 med bibehållna koldioxidutsläpp. Det väldiga istäcket smälter bokstavligen bort inför våra ögon – redan i dag.

Samtidigt har det läckt uppgifter från den rapport som FN:s klimatpanel IPCC ska presentera i början av augusti om att jordens landmassa redan har värmts upp 1,41 grader sedan 1880, det vill säga nästan hela den temperaturökning som finns intecknad i Parisavtalets 1,5-gradersmål (på haven går uppvärmningen dock långsammare).

Det tål att sägas igen: klimatkrisen är inte något som kommer att förändra världen i framtiden. Världen är redan förändrad.

En av hörnpelarna i Giacomo Leopardis tänkande var fördömandet av antropocentrismen, det vill säga föreställningen att det är människan som står i centrum av världen. Han var därmed en representant för den imposanta ström av civilisationskritik som kan sammanfattas i filosofen Georg Henrik von Wrights formulering att det ur universums perspektiv vore ”en pipa snus” om människan som art skulle upphöra inom en snar framtid.

Men Leopardis kosmiska pessimism behöver inte nödvändigtvis utmynna i fatalism eller hat och förakt för människan. Tvärtom kan den bidra till att avslöja den vanmaktens optimism som präglar en värld där männi­skan tror sig kunna kontrollera och dominera allt och blundar för allt som går i fel riktning. Giacomo Leopardis mörka syn på livet på jorden blir en påminnelse om att det mest skrämmande med framtiden kanske inte är temperaturhöjningen i sig, utan vad männi­skor kommer att vara kapabla att göra mot varandra i dess spår.

Mitt i alltihop står ändå vi som ska fortsätta leva här och nu. När ovädret bedarrat och kyrkklockorna har tystnat tittar den lilla gumman i mjölkbutiken förskrämd fram bakom sin disk, där hon ser ut att ha stått sedan den tid då generalfältmarskalk Kesselring spikade upp sin skylt i familjen Leopardis hus i Recanati. Jag säger något om den skrämmande kraften i det oväder som nyss passerat, och hennes svar blir en bekräftelse på den lokala vetskapen om att den globala verkligheten är på väg att bli en annan. I hela sitt långa liv, säger hon, har hon inte upplevt något liknande.

Björn Wiman
bjorn.wiman@dn.se

Jannike Kihlberg: Därför hotas klimatet av rekordbränderna i regnskogen

(Rekordbränderna i Amazonas regnskog spär på klimatförändringen.
De flesta bränderna har upptäckts längs den jordbruksfront som äter upp regnskogen söder­ifrån. Jordbrukare skövlar regn­skogen och sätter fyr på vegetationen för att sedan plantera högt gräs som deras nötkreatur kan beta av. När regnskogen blivit betesmark brukar det bara ta några år innan marken görs om till jordbruksmark för att odla sojabönor för export till Europa och Kina. Henrik Brandão Jönsson DN 23 augusti 2019)

Tillsammans med ökad skogsskövling ökar de risken för att området ska nå en punkt där systemet kollapsar och det kan påverka hela planeten.

Det finns alla skäl att oroa sig för bränderna i Amazonas. Regnskog har en central roll i klimatförändringen och förlorad regnskog innebär en dubbelförlust för klimatet.

Skog är som ett stort lager av kol. Stående skog är under vissa förhållanden en så kallad ”kolsänka”, det vill säga den absorberar växthusgaser från andra källor, som exempelvis industriutsläpp. När träd huggs ner eller brinner upp förloras inte bara absorberingen av växthusgaser, träden orsakar dessutom utsläpp av växthusgas vilket är jämförbart med att elda fossila bränslen.  

Skövling av skog står globalt för cirka en femtedel av utsläppen av växthusgaser.

Amazonas regnskog är spridd över flera länder men mer än hälften, cirka 60 procent, ligger i Brasilien. De pågående bränderna sätter ett oroande och dystert rekord genom att vara det högsta antal som Brasiliens statliga rymdforskningsinstitut, INPE, har uppmätt sedan brandövervakningen startade för sex år sedan.

Extra oroande är att rekordbränderna följer tätt på andra negativa rekord när det gäller den brasilianska delen av regnskogen. Takten på avverkningen av regnskogen har ökat kraftigt sedan president Jair Bolsonaro tillträdde.

Enligt INPE var avskogningen i Amazonas under juli i år den mest omfattande som hittills har skett under en månad sedan övervakningen av avskogningen startade för fyra år sedan. Under juli månad försvann en yta motsvarande 1,5 fotbollsplaner av Amazonas regnskog – varje minut. Hisnande siffror som visar på en utveckling som i rekordfart rör sig i direkt motsatt håll till vad vetenskapen säger krävs för att klimatförändringen ska bromsas.

Forskarna varnar för att skogsskövlingen ska leda till att Amazonas passerar en ”tipping point”, en punkt där förändringen har gått så långt att det inte längre går att återgå till det tidigare tillståndet. Förändringen blir permanent. För Amazonas handlar det om risken för att regnskogen blir savann och kapaciteten att fånga in koldioxid minskar kraftigt vilket får konsekvenser för hela planeten.

Philip Fearnside, professor vid Brasiliens institut för Amazonasforskning, varnade i den brittiska tidningen The Guardian när avverkningsrekordet för juli blev känt:

”Amazonas är nära ett antal ’tipping points’. Vi vet inte exakt var de är men de är mycket nära. Det innebär att vi måste agera snabbt. Tyvärr sker inte det. Det finns människor som till och med förnekar att vi har ett problem”, sa han.

Brasiliens president Jair Bolsonaro inte bara förnekar problemet, han vill gömma undan fakta. För några veckor sedan sparkade han chefen för INPE, Ricardo Galvão, för att denne stod upp för institutets statistik, som visade att skogsskövlingen i juni var närmare 88 procent högre än under samma månad förra året. Bolsonaro kal­lade uppgifterna för lögner och sa att de skulle skada handelsförhandlingar.

Enligt alla scenarier för klimat­förändringen och hur målen från Parisavtalet ska nås räknar experterna med kolsänkor eller någon annan form av infångning av koldioxid. De är nödvändiga för att världen ska klara av att hejda den globala uppvärmningen.

Den enklaste och mest beprövade metoden är beskogning, att plantera mer träd. Hur stora utsläpp de pågående bränderna och rekordskövlingarna orsakar finns det inga beräkningar på. Men klart är att bara det faktum att träd och växter försvinner är en utveckling i fel riktning som kommer att göra klimatmålen svårare att nå.

I sociala medier har Amazonas bränder på kort tid fått stor uppmärksamhet, spektakulära bilder delas under en rad olika hashtaggar. En av dem som har fått mest uppmärksamhet är #Prayfor­Amazonia.

Det ligger stor symbolik i att vända sig till högre makter för att påverka de världsliga makterna. För när en president som Jair Bolsonaro sitter på makten över ett område som kan påverka hela planetens klimat finns all anledning att vara orolig över det som sker i Amazonas.

Jannike Kihlberg
jannike.kihlberg@dn.se

Bild: DELWP/TT | Det är 2020, Australien brinner och Simon Olofsson uppmanar till att göra så lite som möjligt.

KRÖNIKA

Det nya året är här, och likt Kafkas karaktär Gregor Samsa finner jag mig själv förvandlad till insekt. Jag gillar inte nyår, och jag slår vad om att förvandlingen av Kafkas tragiske doldismartyr inträffade på nyårsafton. I egenskap av världens bästa novell har "Förvandlingen" dessutom gett oss en av världslitteraturens mest klarsynta insikter: Det är svårt att sova när man tvingas ligga på rygg.

Om jag tycker att nyåret är illa tycker nog Australiens djur att jag bör tagga ner och chilla i den modesta vintervärme som vi tillskriver januari månads genomsnittliga 0,85 plusgrader. David Wallace-Wells håller nog med. Denne skrev nyligen en text som publicerades i DN där han oroas över bristen på empati för klimatkrisens avlägsna offer. Det kan väl hypotetiskt ligga något i detta, men jag kan inte låta bli att bli skeptisk. Inte nog med att hundratals miljoner kronor samlats in till hjälp med bekämpning av bränderna. Frågan kvarstår också vem som är hjälpt av empatin.

Begreppet "compassion fatigue" (ungefär "medkänsletrötthet") beskriver ett tillstånd av avmattad förmåga till medkänsla med andra människor. I en ständig ström av exponerat elände, hunger, klimatkatastrofer och krig riskerar vår förmåga till empati med offren att avtrubbas. Att döma av debatten kring flyktingar, tiggare och bemötandet av kriminella är begreppet onekligen relevant. Varför skulle klimatförändringarnas offer vara annorlunda? Och vidare, vad har empatin för betydelse?

Empati är överskattat i bemärkelsen krishantering. Förmågan till identifiering med andra människor är förvisso en fördel när det kommer till kollektivt samhällsbygge. Den är också grundbulten i alla mänskliga relationer. Däremot leder den ofta vilse när det kommer till att lösa tekniska problem. Empatin och ångesten som enormt många människor känner inför klimatet och dess offer skapar mer problem än det löser. Det är nämligen goda intentioner, handling, applicerad vetenskap och viljan till förbättring som skapat den här röran från början. Som filosofen Pascal skrev för 370 år sedan: "Alla människans problem härstammar från hennes oförmåga att sitta still i ett rum". Ack så rätt han hade.

Det finns en hysteri kring klimatet just nu där många känner att vi måste skrida till omedelbar handling; att vi med de goda avsikterna som förevändning och empatin som alibi till varje pris måste göra något och att vi måste göra det nu. Detta är fel. Som den gamle marxisten Slavoj Zizek skriver: "Det finns situationer där det enda verkligt praktiska att göra är att motstå impulsen att handla och istället avvakta i tålmodig, kritisk analys". Aldrig har detta varit så sant som i bemärkelsen klimatfrågan.

Och detta är just vad vi bör göra, och det enda vi kan göra för att skapa skillnad. Då menar jag inte att vi ska fortsätta som vanligt. Jag menar att vi ska stanna upp och sitta ner. Avboka semesterresan, parkera bilen, dra ner konsumtionen till ett minimum, ät mindre, drick mindre. Läs en bok eller lägg er och sov. Gjorde vi detta skulle de individuella klimatavtrycken minska, och vi skulle hinna tänka. För hur fan ska vi lösa detta riktigt? Går det ens att lösa? Frågan är bortom komplex, och klimatet är inget vi fixar genom att hysteriskt boka en resa till Australien för volontärarbete.

Därför uppmanar jag alla att chilla i de genomsnittliga 0,85 plusgrader som januari 2020 erbjuder i norr. Sätt empatin på kylning, den hjälper ingen. Det är inte läge för hysteri.


Bild: Jens Ökvist | Simon Olofsson krönikör Piteå-Tidningen.

Ta bort den här tråden. Vi borde få vara fri från alarmister åtminstone i ett hockeyforum.

Jag ids inte argumentera mot hockeyklubbans legimitet men många forskare ifrågasätter Manns teorier. Men det kan vi ta i ett annat forum.

Nu har kommunen spolat upp en isbana för våra knattar och andra ute på Hällbacken. Bra

Idag erbjuder Luleå Kommun 40 st kombinerade boll- och isplaner där man kan utöva spontanidrott året runt. Det skulle vara intressant att få veta hur många planer vi har totalt i länet. Säkert många.

Björn Wiman: Hans lögner ­eldar under klimat­katastrofen i Australien

DN SÖNDAG 12 JANUARI 2020

Det bistra budskapet framfördes via ombud: ”Låt det inte råda något tvivel om att den tragedi som utspelar sig i Australien har sin grund i klimat­förändringarna. Vi måste agera i enlighet med vetenskapen, ställa om den globala arbetskraften till förnybar energi och respektera vår planet som den unika och underbara plats den är. På så sätt har vi alla en framtid.”

Orden kom från skådespelaren Russell Crowe – men det var hans kollega Jennifer Aniston som uttalade dem, när hon i hans ställe tackade för Golden globe-utmärkelsen i Los Angeles förra helgen. Själv var Crowe kvar hemma i Australien för att ta hand om sin egendom, som eldhärjats svårt av de ­bränder som rasar på kontinenten sedan några månader. I Crowes hemstat New South Wales har en av bokhandlarna satt upp en skylt vid ingången: ”Postapokalyptisk fiktion har flyttat till hyllan för aktuella samhällsfrågor.” Ytor stora som Sydkorea har brunnit ner, 2 300 hem har förstörts och så mycket som en miljard djur beräknas ha dött i bränderna.

Det finns en dold twist i Russell Crowes ut­talande på Golden globe-galan. Han prisades för sin roll i den ­verklighetsbaserade tv-serien ”The loudest voice”, där han gestaltade Roger Ailes, mannen som skapade den konservativa amerikanska tv-kanalen Fox News. Den har med sin starkt tendentiösa nyhetsförmedling blivit en av den organiserade klimat­förnekelsens starkaste knutpunkter.

Fox News ägs och startades av den australiske mediemogulen Rupert Murdoch, som också figurerar i ”The loudest voice”. Men Murdochs imperium anses också stå som förlaga till tv-serien ”Succession”, som även den prisades på Golden globe-galan. Om den Murdochliknande mediemagnaten i serien sägs vid ett tillfälle: ”Han kan mycket väl vara den enskilda person som är mest ansvarig för denna planets död. Räknat i det antal människoliv som kommer att gå förlorade till följd av hans fnaskande för klimatförnekarna kan man med fog hävda att han är värre än Hitler.”

Så långt fantasin. I verkligheten skrev den amerikanske klimatforskaren Michael E Mann i veckan: ”Om det finns en större skurk på denna jord än Rupert Murdoch skulle jag bra gärna vilja veta vem det är.” Mann syftade bland annat på det faktum att Murdoch genom sitt bolag News Corp även äger en stor del av Australiens mediemarknad, där hans tidningar och tv-kanaler pumpar ut falska nyheter med klimatförnekande budskap. Syftet är att skydda landets konservativa regering och undergräva sambandet mellan klimatförändringarna och de allt längre och allvarligare säsongerna för vildmarksbränder, som den pågående katastrofen är ett exempel på. En av Rupert Murdochs chefer på News Corp kallade i ett läckt mejl nyligen denna desinformativa nyhetsförmedling för ”farlig” och ”oansvarig”.

Bland annat har kolumnister och ledarsidor i Murdochs tidningar systematiskt försvarat Australiens klimatskeptiska premiärminister Scott Morrison och hånat dem som kritiserat honom. Den senaste veckan har man bland annat spridit den falska och helt felaktiga nyheten att det skulle vara uppåt 200 pyromaner som ligger bakom bränderna i Australien. Via botar och trollkonton på sociala medier har denna och liknande lögner blivit del i en desinformationskampanj, som fått stor spridning bland annat via den amerikanske presidentens son Donald Trump Jr. För allt detta – och mycket annat som har gått snett i den globala utvecklingen – har Rupert Murdoch ett ansvar.

Men saken är dessvärre mer komplicerad än så. Den verkligt svåra frågan är förstås vilka som är de egentliga pyromanerna. Australien kallas ofta för kanariefågeln i gruvan när det gäller klimatförändringarna – det är därifrån de första varslen kommer som förr eller senare kan komma att drabba oss alla. Stora barriärrevet, världens största system av korallrev, är i stort sett redan förlorat och den enorma för­ödelsen efter de senaste månadernas vildmarksbränder är bara en försmak av kommande klimatbaserade kriser. Det vi ser i Australien är hur framtiden spelas upp i realtid.

Ingen annanstans på jorden hörs därför dissonansen mellan verklighet och politik heller tydligare än i Australien. Nationen är världens största kolexportör och ett av de länder som har gjort mest för att sinka och obstruera de internationella klimatförhandlingarna, bland annat senast under FN:s klimattoppmöte i Madrid. Australien släpar inte bara fötterna efter sig – landet sätter effektivt klackarna i marken.

”Den största tragedin i dag är den uteblivna insikten om tragedin”, skrev den australiske etikprofessorn Clive Hamilton i sin bok ”Den trotsiga jorden” som kom för några år sedan. Det är inte mindre sant i dag. De flesta väljer alltjämt att vifta bort klimatforskarnas varningar som störande irritationsmoment. Det må ha varit fossilföretagen som uppfann klimatförnekarnas desinformation och mediemoguler som Rupert Murdoch som kolporterade dem, men det finns inget som har tvingat oss medborgare att acceptera lögnerna. ”Tvivlets frön har såtts i bördig jord”, skriver Clive Hamilton.

Men bränderna blir svåra att vifta bort i längden. Australiens premiärminister Scott Morrison blev vald tack vare fossilindustrins pengar och Murdochmediernas stöd, men han kan också bli den första politiska ledare som faller på klimatfrågan. Han lär i så fall inte bli den sista. Situationen påminner, som flera har påpekat, om läget i Sovjetunionen i samband med kärnkraftskatastrofen i Tjernobyl, då de styrande avslöjades i sin ömkliga maktlöshet, lögnerna blev ohållbara och verkligheten kom ikapp inte bara dem utan också hela omvärlden.

Man hör ibland uppfattningen att Australien får skylla sig självt efter sin dödsföraktande klimatpolitik. Men det är fler än fossilbaroner och mediemoguler som har tänt den nya världsbranden – och ännu fler som kommer att få lida av dess effekter. I dag är vi alla australier.

Björn Wiman
bjorn.wiman@dn.se

Björn Wiman DN: Här är vår tids mest förbisedda nyhet

Kyrkomötet i Nicea år 325 har gått till historien av många anledningar.

Runt 250 kristna biskopar från det romerska riket deltog, sammankallade av den – får man säga – ”religiöst sökande” kejsaren Konstantin.

Bland annat kunde konciliet, efter hårda förhandlingar, slå fast att Jesus status var att betrakta som gudomlig.

Under det andra konciliet i samma stad, drygt 400 år senare, fortsatte diskussionerna.

Exempelvis med det berömda beslutet att varken fasa ut eller fasa ner bruket av bilder i kyrkorna. Bland andra punkter på agendan stod frågan om änglarnas beskaffenhet. Här kunde mötet till slut enas om en skrivning där dessa tillerkändes en genomskinlig eterisk kropp men inte kunde anses bestå av fysisk materia. 

Kommer även klimatkonciliet i Glasgow 2021 att gå till historien?

Och så fall av vilken anledning?

Inte heller här var det alltid lätt att skilja det som tillhörde kejsaren från det som tillhörde Gud.

USA:s president öppnade rentav mötet med en from förhoppning: ”Gud välsigne er alla, och må Gud rädda planeten”, sade Joe Biden under sitt inledningsanförande.

Också de epokgörande formuleringarna om det, i dessa sammanhang, tidigare kätterska ”f-ordet” fossil kan påminna om nidbilden av medeltidens filosofi, där man visserligen inte diskuterade hur många änglar det fanns plats för på en nålspets, men väl om två av dem kunde befinna sig på exakt samma plats samtidigt.

En påminnelse så god som någon om att begrepp som ”klimatneutral olja” och ”grön kolkraft” är precis de skolastiska spetsfundigheter de låter som.

Men när allt kommer omkring var Glasgowmötet inte skolastik, utan politik. Även om nästan alla världsledare numera säger exakt samma saker som Greta Thunberg sade för bara tre år sedan, fortsätter de att driva en politik som går tvärt emot det de säger. En cyniker kunde kalla det för ett typexempel på repressiv tolerans: att tillägna sig en retorik för att kunna fortsätta bekämpa den i praktiken.

”Det här är ett existentiellt hot mot vår tillvaro som vi känner den. USA ska leda genom att vara förebilder”, sade Joe Biden innan han åkte hem och höll en historiskt stor auktion för amerikanska oljerättigheter i Mexikanska golfen.

Boris Johnson höll låda om det romerska imperiets fall samtidigt som hans regering står i begrepp att öppna nya kolgruvor och fortsätter den lönsamma utvinningen av gas och olja i Nordsjön.

”Utsläppsminskningar behöver påskyndas kraftigt”, skriver svenska M, KD och SD i sitt nya budgetförslag och föreslår samtidigt att sänka bensinskatten. I valet mellan vår civilisations framtid och fossil­industrins intressen väljer de flesta politiker fortfarande konsekvent det senare.

Men den skriande disproportionen mellan ord och verklighet illustrerar samtidigt hur enormt mycket som har hänt på de tre år som har gått sedan den globala klimatrörelsen kom i gång på allvar hösten 2018.

Språk, tankesätt och värderingar som för bara några år sedan sågs som extrema är nu det nya normala.

Omställningen är på väg att sätta sig i människors huvuden.

Om det sociala och kulturella skifte som ägt rum på under de senaste åren kan få en exponentiell utveckling kommer Glasgow­paktens hårklyverier redan 2024 att framstå som precis så bisarra som de är – och i stället förvandlas till praktisk politik. 

Klimatkrisen, hur existentiellt svindlande den än är, handlar trots allt om pengar och procentsiffror.

Redan i oktober förra året kunde DN:s vetenskapsredaktör Maria Gunther rapportera om vad som måste vara en av de senaste årens mest förbisedda nyheter. I den ansedda tidskriften Science hade en grupp forskare räknat på hur mycket det skulle kosta att uppnå utsläppsmålen i klimatavtalet från Paris.

Resultaten borde ha fått världen att skaka. Det visade sig att bara en mindre del av de pengar som har satsats för att få igång världens ekonomi efter coronakrisen – vid den tidpunkten 12,2 tusen miljarder dollar – hade varit tillräcklig för att nå utsläppsmålen.

De årliga energiinvesteringar som skulle behövas för att nå 1,5 gradersmålet var, enligt forskarnas beräkningar i Science, bara tio procent av de totala stimulanspaketen.

Tio procent. 

Slutsatsen är i dubbel bemärkelse svindlande. För bara en tiondel av coronapengarna skulle världen alltså kunna vända klimat­krisen. Man kan jämföra med att en av stötestenarna i Glasgow var de i sammanhanget futtiga 100 miljarder dollar som världens rika länder förbundigt sig att varje år betala för att finansiera klimatomställningen i fattigare länder.

Hur ska man omfatta detta med förnuftet i behåll? Svaret är att man får fortsätta att tänka på procenten.

Enligt en annan rapport – också den i tidskriften Science – krävs det att bara 25 procent av befolkningen tydligt börjar omfatta en ny åsikt för att förändringar i våra gemensamma värderingar ska komma till stånd.

Och när detta händer kan förändringen gå snabbt. Även samhällsförändringar och ekonomiska system har sina egna tipping points – de ögonblick då politik, teknik och sociala rörelser samverkar i kaskadliknande förskjutningar. Precis som tidigare stora förändringar kommer klimatomställningen sannolikt att vara icke-linjär; när förändringen kommer kan den bli snabb och dramatisk.

Alla system – stora som små – ser ointagliga ut fram till den sekund då de faller. Precis som kejsar Konstantins romerska imperium.

Den som söker efter hopp i vår tids klimatkoncilier gör med andra ord bäst i att sluta leta.

Först när en tillräckligt hög procent kräver det kommer världens ledare att börja betala de procent som krävs. 

Hopp är inte gratis. Det är något vi både arbetar och betalar för.

Björn Wiman

bjorn.wiman@dn.se

Thunbergs aprilskämt: ”Bytt budskap — är mot klimatet”

Klimataktivisten Greta Thunberg uppmärksammar att 1 april infaller under fredagen.

På Twitter har hon publicerat en bild där hon och en grupp andra aktivister poserar framför riksdagshuset i Stockholm med skyltar som på olika sätt framför skepsis mot klimatförändringarna.

På Thunbergs skylt står det dagen till ära ”Skolstrejk EMOT klimatet”. I anslutning till bilden skriver hon på engelska:
”Nyligen fick vi ett oemotståndligt erbjudande av fossilbränslelobbyister. Därför har vi ändrat vårt budskap. Eftersom det snöar i Stockholm i dag så måste ju klimatförändringarna vara bluff, gott folk!”

Jörn Spolander DN: Vildsvinens bökande en del av människans ekologiska skuld

För ett par år sedan blev jag omringad av ett vildsvin. Det låter kanske omöjligt att bli omringad av en enda varelse, men så var det. Under en lugn skogspromenad brakade det plötsligt till från en gran.

Ett stort vildsvin rusade fram och började galoppera runt mig i snäva cirklar. Marken skakade och jag stod stilla av skräck. 
Efter ett tag smet fem eller kanske sex ungar ut från samma gömställe under granen och trippade i väg i ett prydligt led. Vildsvinet tog två varv till runt mig, anslöt sedan till sina ungar och försvann.

Den här händelsen dök på lite slingriga vägar upp i mitt minne förra veckan, då Sverige enligt tankesmedjan Global Footprint Network passerade sin ”over­shoot day”. Det skedde den 3 april, och är enligt tankesmedjan den dag på året då vi har konsumerat mer naturresurser per person än vad jordens ekosystem förmår återskapa. I grova drag bygger beräkningarna på den andel av jordens yta som behövs för att framställa de resurser som konsumeras, och för att ta hand om det avfall som bildas. 

Om hela världens befolkning skulle ha samma konsumtionsvanor som den genomsnittlige svensken skulle det enligt tankesmedjan behövas fyra jordklot, och när alla länder vägs samman visar beräkningarna att människan utnyttjar naturens resurser som om det fanns 1,7 jordklot. Eftersom det inte gör det, så uppstår en ekologisk skuld i form av utarmade ekosystem, minskad biologisk mångfald och klimatförändringar.

Den här modellen har ifråga­satts och fått en hel del kritik i bland annat tidskriften Plos Biology för att baseras på en ovetenskaplig grund. Men kritiken visar inte att bilden skulle vara överdriven, utan främst att det blir missvisande och väldigt förenklat att endast utgå från andel av jordens yta på det sätt som Global Footprint Network gör. Beräkningarna missar exempelvis den miljöpåverkan som beror på hur marken används, jorderosion, näringsläckage, vattenanvändning och så vidare. 

När även dessa faktorer vägs in kan det ekologiska fotavtrycket i själva verket vara betydligt större, argumenterar till exempel den amerikanske miljöekonomen Richard B. Richardson vid Michigan State University.

Man kan tycka att det är hårklyveri att försöka bena ut hur många extra jordklot vi skulle behöva för att leva som vi gör, eftersom det bara finns ett. Men en sak som blir tydlig i den här diskussionen är svårigheten att mäta och övervaka hur vi påverkar jordens ekologiska system, som vi i slutänden är helt beroende av för att överleva. Det är oerhört mycket mer komplext än att mäta utsläpp av växthusgaser och klimatpåverkan, vilket redan det är enormt invecklat. Och det innebär problem när världens länder nu försöker enas om ett nytt ramverk för att skydda jordens biologiska mångfald, i stil med Parisavtalet.

Lite i skuggan av andra omvälvande världshändelser avslutade nyligen FN:s konvention för biologisk mångfald sina förhandlingar utan att komma i mål. Länderna ska göra ett nytt försök i slutet av juni, inför det avgörande beslutsmötet som ska äga rum i Kina i höst.

Men vad har det här att göra med vildsvin? Kanske nästan ingenting. Men det fick mig att tänka på en studie som kom förra sommaren i Global Change Biology, som visar att världens vildsvin bökar i marken på ett sätt som frisätter lika mycket koldioxid till atmosfären som 1,1 miljoner bilar per år.

Min första primitiva tanke, som jag tillägnade den våldsamma vildsvinsmamman, var att ”ni är ju inte så mycket bättre själva”. Men studiens huvudförfattare påpekar samtidigt att det är på grund av människan som vildsvin numera finns på alla kontinenter utom Antarktis.

Allt hänger ihop, och forskningen hjälper oss att förstå lite mer om hur vi påverkar världen vi lever i.

Jörn Spolander
jorn.spolander@dn.se

Anita Goldman: Vi har skapat en planet fylld av plast

Varje år produceras ungefär 400 miljoner ton plast. Det finns rester av den i luften, haven, djuren – och i våra kroppar. Anita Goldman skriver om materialet som en gång signalerade framtid men som kom att visa vår ansvarslöshet mot planeten.

Den finns överallt: I din bil, i ditt flygplansäte, i alla dina tekniska prylar och hushållsmaskiner, i dina möbler, i ditt barns leksaker, runt och i maten du äter, runt och i vattnet du dricker, i tandborsten du stoppar in i din mun varje morgon och kväll, i dina ansiktskrämer och ditt smink, på åkrarna där maten du äter gror och växer, i djuren och i fiskarna du äter, i förpackningarna som du köper din mat i, i köksredskapen du tillager maten med och förvarar den i.

Den finns i ditt blodomlopp.

Den 27 februari i år rapporterade tidningen The Guardian att man funnit mikroplast i samtliga mänskliga placenta man undersökt. Samma fynd har gjorts i bröstmjölk och avföring. Plasten finns även i själva luften.

Den finns överallt på jorden och överallt i haven, på Mount Everest — världens högsta punkt – och i Mariana Trench, oceanens djupaste noterade djuphavsgrav. Du kan inte bli av med den, den kommer alltid att existera, trots att den ännu är så ung, knappt en mansålder gammal.

Vi tyckte att den var kul och ungdomlig, fräck och fräsch, härligt vågad i färger och former, ytorna var glatta och antiseptiska, de skyddade från virus och förruttnelse, ja från hela den förlegade världen av damm och smuts och sparsamhet och begräsningar. Den var det Nya konkretiserat, själva idén om en materia som var oförstörbar och skinande, så långt från rynkor och veck och ömtålighet och skörhet som tänkas kunde. Man blev aldrig trött på den, för den var slit-och-släng, om man ledsnat kastade man helt enkelt bort den och skaffade något nytt glatt och glänsande.

Jag var 13 år gammal när jag köpte en vit plasttrenchcoat. Jag tyckte den var görfräck som vi sa då. Den var inte heller dyr, för plasten var den stora utjämnaren, den skylde klassklyftorna genom att sprida konsumismen till vartenda skikt i befolkningen, ja till varje hörn på planeten. Alla hade inte råd med en Panton Chair eller en stol från Kartell, men nästan alla hade råd med nästan allt som plasten kunde erbjuda.

På radion spelades årets hit, ”Slit och släng” med Siw Malmkvist. Jag minns att jag frågade mamma varför man egentligen skulle köpa väskor, kunde inte alla helt enkelt använda plastpåsar. På tv sa de att i framtiden skulle vi inte äta mat, utan piller. Och alla kläder skulle vara av plast.

Jag är född 1953. Då producerades ungefär två miljoner ton plast om året, nu är siffran uppe i över 400 miljoner ton. Det var då som den stora accelerationen tog fart. Det var då som alla kurvor, från låga nivåer, plötsligt och dramatiskt stack brant uppåt. Och på allt: befolkningsökning, urbanisering, transporter, bekämpningsmedel, gödningsmedel, dammbyggen, pappersproduktion, koldioxid, temperatur. Men ingen kurva var så brant som plastens. För den fanns inget före, ingen evolution, utan en plötslig födelse och så bang! en graf som går rakt upp i himlen.

Hälften av all plast som existerar i dag har tillkommit efter år 2000.

En miljon plastflaskor köps varje minut, fem triljoner plastpåsar används varje år. De närmaste trettio åren – fram till 2050 — beräknas plasten ha fyrdubblats, den skulle då väga tre gånger mer än hela mänsklighetens totala vikt.

300 miljoner ton blir plastavfall varje år, priset för samhället, miljön och ekonomin för att hantera detta avfall är minst tio gånger högre än marknadspriset på jungfrulig plast.

Endast 9 procent av all plast återvinns.

Vi har gjort ett stort nummer av att ersätta plastpåsar, men i själva verket ökar bara användningen av plasten och det gör även utvecklingen av nya plastmaterial. För ett decennium sedan räknade man med cirka 3 000 olika plastmaterial, i dag har siffran stigit till 9 600. Var och en med sin egen kemiska sammansättning och potentiella toxicitet. Ingen har koll på materialets alla olika kemiska sammansättningar. Ingen vet hur mycket och vad av plasten som emigrerar från plastytan in till födan, vattnet, huden.

Plasten är det största moderna experimentet med materia, ett utan översyn och ansvar.

”Ingen vet hur mycket icke återvunnen plast som flyter omkring i jordens hav, men så mycket som 14 miljoner ton når haven varje år”, berättar en av montrarna på National Geographics utställning om plasten och haven som Sjöhistoriska Museet i Stockholm visade i vintras. ”Det här avfallet dödar miljontals vattenlevande djur varje år. Och det riktigt skrämmande är att ingen vet hur lång tid det tar innan plasten bryts ned till sina minsta beståndsdelar. Uppskattningarna sträcker sig från 450 år till aldrig. Det är lång tid för en plastpåse som har en utnyttjandelängd på i snitt 15 minuter.”

Plast uppmuntrar till en slags flyktig närvaro som äter tid, skriver Heather Davis i boken ”Plastic matter”, en queerteoretisk uppgörelse med plasten, ”den främsta representanten för den västerländska modernitetens drömmar och fasor”. Plasten är en materia som är överallt, som ligger på lur i skuggorna, som driver i vinden, ackumulerar i avfallsdiken, i naturreservaten, i hemmiljö och i människors kroppar.

Plasten är vardaglig men också kuslig. I korthet, sammanfattar författaren, världen är nu plast. Plasten skapar en icke-tid, ett ständigt nu, förverkligandet av drömmen om evig ungdom; en attraktiv och glatt yta som inte åldras. Sådan är modernitetens blick på sig själv, den utspelar sig i detta oförstörbara nu, utan band till det förflutna eller till framtiden.

Och därför också utan ansvar.

Hos den engelske 1800-talsförfattaren Oscar Wildes vackre romangestalt Dorian Gray, får ynglingen evigt ungt liv mot att porträttet av honom åldras, avslöjar skörlevnadens grymma förfall.

På samma sätt döljer plastens glatta yta, dess grymma baksida; de väldiga plastavfallsdumparna i Sydostasien, människor lever sina liv under den västerländska kolonialismens nya – kanske sista — fas, waste colonialism, avfallskolonialismen.

Sverige exporterar årligen mer än 30 000 ton plastavfall till länder utanför Europa. Det finns stora pengar att göra på avfallsdumpning i dag, såväl den legala som den illegala.

Längst ned i dumpningsekonomin rör sig trälarna; de underbetalda kvinnor och barn som lever i de väldiga avfallslandskapen, där hettan – som ökar på grund av klimatförändringarna – frigör plastens gifter som de andas in.

Så lever moderniteten sitt oansvariga ungdomsliv mellan två ofattbara tider: plastens fossila ursprung i en geologisk deep time och den oöverskådliga framtiden ”mellan 450 år och aldrig”.

Den amerikanska vetenskapsteoretikern Donna Haraway skriver att plasten signalerar en slags globaliserad platslöshet eftersom den så ofta förpackas och säljs utan någon som helst referens till en specifik tillverkningsplats. Den utmanar vårt sätt att uppfatta gränser, vad som är innanför och vad som är utanpå. Teknologi är inte neutral, säger Haraway.

Vi är inuti det vi tillverkar och det är inuti oss.

Vi tänker på vild natur och nationalparker som något helt avskilt från sopstationer. Men plasten förstår sig inte på gränser, den flyger med vinden, den fastnar i träden, den äts av sköldpaddor och finns i helt nya geologiska formationer, såkallade plastiglomerate — en blandning av plast, sand och annat skräp.

Plasten är med andra ord det mest antropoceniska man kan föreställa sig, själva urbilden för den geologiska epok där vi – arten människan – utövar det avgörande inflytandet.

På Sjöhistoriska tittar jag på ett foto på en av de mest otillgängliga platserna i världen, den lilla obeboeliga ön Henderson mitt i Stilla havet. Bilden visar en strand som är full av plastskräp, år 2015 räknade en australiensisk forskare ut att det fanns 38 miljoner skräpbitar, de flesta av plast, på öns stränder.

Klaustrofobi och djup sorg kommer över mig och känslan av att vara förrådd av den modernitet som lovade ett fräscht, ansvarslöst och fritt liv till en tonårstjej i plast trenchcoat i världens modernaste land.

Jag tycker jag har åldrats bra, men det har inte moderniteten. Den är numera en trång, smutsig och mycket hotfull plats.

Anita Goldman DN