Fair play

Ett ämne för vilket jag har svårt att hitta rätt Topic. Visst gäller det Luleå Hockey, och därför kommer det här. Men det gäller Luleå i relation till de övriga lagen och det gäller också medias hantering - eller rättare ohantering - av detta ämne. Nåväl, här får det bli.

Luleå Hockey senaste två säsongerna är elitseriens genom tiderna minst utvisade lag. Häromdagen åkte vi på några tiomuniters av en klåfingrig zebra, men annars har vi inga 5:0r, 10:or eller 20-minutersutvisningar senaste två säsongerna av elitserien.

Det här är en medveten strategi av Rönken och de andra. Den vilar på att:
• avstå från att gnälla och tjafsa på zebrorna
• avstå från spelförstörande moment
• avstå från farligt spel på gränsen där motståndare kan komma till skada

Då frågar man sig: hur uppmärksammat har denna, genom tiderna mest beundransvärda insats på Fair Play-området, blivit i media?

0 säger 0 säger 0 uppmärksamhet.

Om något har det i stället blivit tvärtom.

I fjolårets kvart mot Djurgården ljög media sida upp och sida ned med DIF:s påhittade att Luleås fördel vad det gäller utvisningar beror på FILMNINGAR!

Vilken normalbegåvad reporter som helst skulle ha kunnat kontrollerat fakta och insett att Luleå agerar juste och det är hela saken. Men i stället gick de äckel-Hardys ärenden och ljög att vi filmade, för att påverka zebrorna att inte agera mot den bärsärkshockey Hardy gav order om. Fy fan!

Luleå försvarar sig extremt bra och t o m med 5-10 spelare borta agerar laget så perfekt att vi fortsätter vinna matcher. HUR försvarar vi oss? Genom att varje gubbe gör sin plikt. Inga slöglidare, inga latmaskar utan när man har förmånen komma in på isen för Luleå Hockey ger man allt under det byte man har förmånen representera klubben. Bra betalda hockeykrigare ger 100%.

Applåderas det? Nej. Vi är så tråååååkiga, tycker man.

Låt oss se på den otråkiga motsvarigheten. Hur försvarar sig andra lag? Hur gör de, i stället för att åka skridskor, ta sin gubbe, kämpa för att inte släppa till några chanser?

Man kan ju hakas, slashas, crosscheckas, klättra på och bulta ned motståndare. Man kan sätta in tacklingar och hoppa på de som inte är beredda för att "få liv i matchen". Man kan om det behövs satsa på monstertacklingar för att få publikens jubel och blodiga motståndare bärs ut på bår.

Då är det roligt. Då är det otråkigt. Då ska det hyllas.

Att landets media är så extremt usla är beklämmande.

Mest illa mår man när man ser hur uselt debatten om våldet och hjränskadorna hanteras.

Luleå går här långt före alla andra och agerar på det enda sätt som räknas:

Värdegrund och respekt för människor i de lag vi möter.

På två år har ingen motståndare till Luleå åkt på en hjärnskakning. När Yelverton Tegnér tog upp det, i en debatt i TV om våldet mot hjärnorna, svarade den lille DIF-runkaren Tommy Åström, Canal+ fjolla nummer ett:

"Jag är imponerad. Luleå har visat vägen. Lagets imponerande sportsliga uppträdande mot domare och motståndare är ett föredöme, det vackraste jag sett i hockey. Luleås arbete med värdegrund och respekt för liv och hälsa för de människor man möter på isen är underbar. Alla andra klubbar borde skicka delegationer till Luleå för att studera hur man gjort och för att lära sig att göra likadant. Att bli mänskliga. Jag bugar, bockar och applåderar. Man borde stifta in ett särskilt pris i svensk hockey, och det kunde gott heta "Luleå Hockey Fair Play Trophy" för att hylla det genom tiderna hederligaste och justaste lag vi sett."

Nej, jag skojar. Det sa inte Tommy Åström. Denne journalist som har i uppdrag att på ett seriöst och objektivt sätt granska hockey sa i stället:

"Att se Luleå Hockey spela är tråkigare än att se målarfärg torka."

Personligen är jag ingen våldsförespråkare. Hade jag varit det skulle jag antagligen redan ha knackat på hos Tommy på Hornsgatan på Södermalm och spöat upp honom medan jag frågat: Det här är väl roligare än att se målarfärg torka?

Men artig som jag är lyfter jag i stället fram hans groda gång på gång så att ingen ska bli lurad av hans spelade objektivitet med pudrat ansikte och gele i håret.

Du har helt rätt Sven men den enkla sanningen är att krig säljer mer lösnummer än lottovinster.
Att krig sedan gynnar Stockholmshockeyn gör mediadreven ännu mer pigga att hänga på.
Och att det gäller Luleå som hockeysociteten sett som löss i pälsen sen 1985, blir tråkhockeysnacket ännu mer angeläget, titta bara på Rooooos.

Håller med du, Högljudd (fin Avatar förresten, med Kent Sundén vackert lyftande klubban:-)]. Och sanningen är den att det i stort sett saknas riktiga journalister numera, speciellt inom hockeyn när vi talar rikstäckande. Det ska raaaaasas, det ska lyftas fram konflikter och skandaler, det ska lyftas upp motsättningar och göras ankor av fjädrar. Någon kritisk granskning existerar inte, någon undersökande journalistik och information och upplysning till läsarna finns inte. Det vi nu skriver om borde vara en självklarhet för hockeyjournalister att sätta sig in i, bevaka och marknadsföra. Men de har ägnat mer intresse att kolla in vad Janne Huokko kan göra med en dildo; det är mycket mer spännande; där torkar ingen målarfärg....


I den här debatten hör också hemma att kritiskt granska de andra lagen. Hur står det till med deras värdegrund?

Pölsan är som vanligt ett bra exempel när det kommer till gnäll på domare och hela världen utanför det Gävligaste av omklädningsrum. Där är sanningen kristallklar: När Pölsans spelare blir hjärnskakade är det motståndarna som ska hängas. När det är motståndarna som blivit hjärnskakade är det "bara otur", orsakat av motståndare som filmar eller inte ser upp...

Djurgårn är ju likadana. I vanliga fall lirar de hockey men mot Luleå i kvarten valde Hardy, när han insåg att de inte klarade av Luleå, att sätta igång hjänskadehockey. Konstigt nog fortsatte idioterna med det där länge. hela kvarten förstås, och sedan när vi möttes i European Trophy, och sedan likadant när vi möttes i Elitserien.

Djurgårn fick ändå stryk hela tiden och nu verkar de ha givit upp det där. På något vis hade de inbillat sig att de skulle skrämma våra spelare och gav sig inte utan fortsatte match efter match.

Till slut började dock Disciplinnämnden reagera - trots att Fjollan Åström och andra fortsatte blunda - och tog ut de värsta grisarna i Djurgårn för avstängning. Visserligen alldeles för sent, och alldeles för lite. Men DIF insåg faktum.

Nu har Djurgårn i stället åkte på liknande. När Jari Tolsa plockade ned Ölvestad och andra - ja, då jävlar tog det hus i helvete hos DIF, och de lydiga nyttiga idioterna i media hängde förstås på: FY! Så får man inte göra! Inte mot gamla fina Djurgården!

Jag bara undrar: var in i helvete var ni när DIF skickade Luleåspelare till observation på neurokirurgen match efter match?

Med tanke på fair play så kan man återkoppla lite till det jag skrev i en annan tråd.

Här följer en lista på hur många procent av tacklingarna som varje Luleå spelare utdelat som renderat i utvisning.

Chris Abbott 0%
Sebastian Enterfeldt 0%
Niclas Wallin 0%
Lukas Kilström 0%
Joonas Vihko 0%
Johan Harju 0%
Topi Jaakola 0%
Simon Hjalmarsson 0%
Toni Koivisto 0%
Johan Fransson 0%
Ville Viitaluoma 0%
Konstantin Komarek 0%
Robin Jonsson 0%
Sami Sandell 0%
Daniel Mannberg 0%
Sebastian Meijer 0%
Elias Fälth 0%
Jan Sandström 0%
Mattias Persson 0%
Daniel Gunnarsson 0%
Niklas Olausson 0%
Jonas Berglund 0%
Kim Karlsson 0%


Det är alltså ingen i Luleå som åkt ut för en regelvidrig tackling.

Kent Sundén vackert lyftande klubban







Poesi








Kent Sundén 1977

Vilken lirare!